Stockholms internationella filmfestival 2008

jag älskar min filmfestival

Att betrakta tisdagsmän

vardagsbetraktelser en ovanlig tisdag.
fokus: pilliga män

15.37 Ung man i mjukiskläder sitter på jobbet och klipper. Han är typ praktikant, har fina mörka ögon och nickar snällt när jag frågar om jag kan låna stolen bredvid när jag ska sitta och häfta ihop papper. Han klipper noga noga noga, men suckar lite utmattat. Sedan lägger han de fint men kanske lite skeva papperslapparna i en skål.

19.04 Snoop Doggs tvilling står på tunnelbanestationen som till hör stadens stora tågträff. Han håller omsorgsfullt upp jackan så man ser magen, med ena handen, och försöker lite ostadigt och kämpigt trycka ner typ en påse pulver i kalsongerna med den andra. Jag går förbi, han tittar upp. Jag tänker att han kanske ska skjuta mig och ökar tempot. Han vinglar till och vänder sedan blicken arg neråt igen. Sedan lossar lite på bältet och fortsätter sitt knåp i kalsonglinningen ocoolt strax under naveln.

20.23 Karl med en fin haka, välkammat rockabilly och fina glasögon håller hårt i en apoteket-påse, på sätet mittemot mig på tåget. Han rullar försiktigt och ljudlöst ner den prassliga påsen för att så smidigt som möjligt smygläsa på baksidan av sin blå förpackning. Jag känner igen den och tror att det är någonslags hudkräm. Han kröker låren uppåt och drar fram ett litet papper ur bakfickan. Papprets övre kant, med något jag tror är krämens namn, viker han generat och hastigt neråt. Sedan följer hans ögon de så kallade bokstäverna under rubriken "Behandling".

jag var bara inte gjord för dessa dar

igår trotsade jag mörkret och höjden med steg på en ångestbro. jag lät den lilla slitna duffeln smyga omkring på söders nästan alla gator. de två trötta blå fick betrakta livet och folket. jag lät blåsten blåsa skallen tom. sedan lät jag de kalla fingrarna värmas kring ett glas med gulddryck tillsammans med en gammal andrepilot. efter det återupplevde vi svunna tider på ett sjunkande skepp. idag slog den meningslösa verkligheten mig i ansiktet då jag blev hackad på facebook.

Miriam Makeba i mitt liv

Miriam Makeba och ytterligare en ovärderlig del av musikens hjärta har gått ur tiden. Eller egentligen inte ur tiden, hon kommer alltid vara en del av min tid. Men hon har slutat sjunga och hon gjorde det mitt i en konsert. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag vet hur jag ska tillägna den sena regniga novemberkvällen. Efter en liten fin galapremiär på bio ska jag hem och dansa till pata pata tills jag somnar, som så många andra kvällar, men denna med ännu mer känsla. Jag hyllar dig Miriam och tackar dig. För allt.

Som att inte veta vem jag är, men bara vara

NIONDE NOVEMBER
Lilla Pappas dag
10 Dagar kvar till festivalstart
Typ 15 dagar kvar till uppsatsutkastinlämning
44 dagar kvar till Jul
och massa mer.

STRESS.
Men livet är för kort
för att stressas bort.

När klockan har gått och dagarna sprungit och klackarna slitits har det hänt mycket. För det första är det numera kallt. Det slog mig häromdagen att november är vantmånad, jag som går och tänker att jag ska vänta med vantar till vintern.. Fan. Det kalla framkallade även två återfall, i form av användande av trasiga tygskor. Det var inte så framgångsrikt, eftersom de användes i både regn och rusk. Och förkylning. Fan igen. Vad som också har hänt är att två av de absolut viktigaste personerna i mitt liv har lämnat mig för några månader jorden runt. Visst är jag avundsjuk och lite hjärtekrossad, men himla, himla glad för deras skull. I dessa novemberdagar har jag som vanligt sovit för lite, jobbat och pluggat dagarna i ända (men inte tillräckligt), sippat öl och lyssnat på sånt som får jorden att snurra. Musik. Jag har vaknat och sovit hemma och borta. Jag letar lägenheter och fixar hemma. Jag gråter och skrattar.

Härom dagen hade jag en livsnjutardag. Jag och F satt på fik hela halva dagen. Sedan blev vi 16 igen när vi gick upp på ett berg och förbannade stockholm. Så nu har jag bestämt mig. Jag har bestämt mig för att vissa dagar bara måste vara svårare än andra dagar. Vissa dagar hatar man allt och alla men mest sig själv. Jag har bestämt mig för att verkligen verkligen uppskatta allt ännu mer. Jag har bestämt mig för att sluta ha dåligt samvete. Jag har börjat inse hur man verkligen skiljer på rock och pop och som vanligt är jag tillbaka på ruta ett när jag återigen säger, med hela mitt hjärta: "Det bästa med mig är mina vänner."

Ett krussligt och trassligt inlägg från en missförstådd konstnär en fin men russlig dag.
Idag mår jag bra. Men jag har Ågren bredvid mig, som vanligt, men jag struntar i honom, lyssnar på tommy nilsson och tänker på allt fint i livet. För dagarna som komma skall blir för mycket. Det vet jag. Jag vet hur det är när jag inte hinner med mig själv. Jag vet hur det är när pressen blir för stor. Det kommer bli så igen. Därför tar jag snart en lite chokladbit till och drar kanske någon gammal håkanbit.