Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Deppigt, men slående, mer vackra ord.
En hyllning till det som aldrig går

vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är för sent att älska dig
vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn

vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge
hjärtat rakt ut

vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som nån går på dig
vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det
hur smutsigt livet blivit

och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
vad jag bryr mig om nu
är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig

vad jag bryr om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde det
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

(Håkan Hellström)

Poesi och silvertårar

Jag är en sucker för poesi och vackra ord. Men den här blomman har något speciellt för mig. Den gör mig ledsen, men lite starkare.

Do not stand at my grave and weep;
I am not there. I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning's hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry;
I am not there. I did not die.

(Mary Elizabeth Frye)

Rocken spelar ingen roll längre

Skarpnäck! Skarpnäck var det, inte Hässelby eller Hagsätra. Skarpnäck, inflyttningsfest, guitar hero och bål. Många skratt och härligt folk. Men lite kaos i telefonen min. Kvällens bästa trick var dock när jag och tjejerna skulle supa två grabbar under bordet. Shot race med Vodka i deras glas och Loka i våra! Vi hade grymt roligt åt att de gick på godingen, om och om igen, men vem som sedan hamnade under bordet kan ju däremot diskuteras... En lite runda i city blev det men efter lite turbulens på slussen blev det trots allt sista nattbussen hem för min del, vilken jag somnade på och vaknade ute vid hotellviken. De två blå registrerade snart att bussen var tom, förutom två tjejer som gick av vid nästkommande stopp och någon konstig kille som däckat långt bak. Jag stapplade förtvivlat fram till chaffören och stammade fram att jag nog somnat, men han var snäll och tog en extra sväng tillbaka och körde mig hem. Det finns hopp för männskligheten!

Drömde en fin dröm, det var länge sedan jag blev så uppslukad och förälskad i hjärnans nattliga påhitt. Fantastisk fin men otrolig rörig dröm när jag tänker efter. Men varför är det så sällan som i drömmen?

A-laget gick och bara B-laget var kvar

Min lördagseftermiddag spenderades i min underbara förort för att se på en fotbollsmatch. I laget var några av Fiskis guldgossar och på bänkarna runtomkring var det barn, familjer, A-lagare och jag&felicia. Solen och molnen turades om att täcka himlen och våra ansikten, men vi hade filt med oss och mådde allmänt bra. Vilka underbart härliga timmar jag hade där. Det är precis så livet ska vara, en massa skratt, fint väder och fantastiskt sällskap. Felicia "var engagerad men inte i spelet" och jag "följde matchen men inte bollen". Med några små felsteg lyckades vi ändå heja på rätt tröjfärg och så fort någon av "våra" pojkar närmade sig bollen började vi skrika och fäkta utav sjutton. Felicia snodde motståndarnas hejares taktik och tyckte att de skulle "kriga" medan jag tyckte att de skulle "fokusera på ramen", "tänk utanför boxen men håll er i den"! Dagens bästa kom dock från en syster bredvid oss på bänken när hon hasplade ur sig "Jaha, nu gick A-laget, bara B-laget kvar" när ölprissarna bredvid oss vacklade vidare. Matchen slutade 5-2 till motståndarna, men grabbarna var helt slut och orkade knappt spela på slutet. De skrattade lite åt det och verkade ändå rätt glada. Sen gick jag och Felicia för att köpa grapefrukt och nu har jag svidat om för inflyttningsfest i Hagsätra.

Att fira en fredag

En ledig fredag skulle firas med en förmiddag på stan. En sådan där förmiddag då man strosar runt utan mål och måsten, njutandes av alla andra som springer kors och tvärs på möten, jobbet, skolan och shoppingrundor. Men förmiddagen sköts fram några timmar eftersom John Blund verkade ta ut någon slags flextid. Så småningom traskade jag ut med uppkavlade byxben och tygskor i ett rätt så grått och tisseltassel-regnande Stockholm. Det blev en redig svängom på söder för att sedan lyxa till det med huvudstadens bästa italienska mat med fullkorn och för mycket olja. En blå tub tog oss sedan genom tunnlarna in mot smeten där vi estetiskt struttade in i tygaffären. Kön var lång och tygerna många men 170 kronor och mycket fantasi räckte till minst två klänningar. Tillbaka i förorten slängde jag in en gammal stenkaka med Cat Stevens, dammade av symaskinen och satte igång med mitt skapande. Trots att jag så gott som är allergisk mot att klippa eller sy rakt gick det riktigt bra. Men när första klänningen skulle provas för sista gången upptäckte jag ett mindre charmigt fel (såklart!). Då blev jag irriterad, slängde iväg skiten och gick för att tvätta.

En frisk och nyttig middag med grapefruktsdessert inhandlades, knåpades ihop och avnjöts i Åsas territorium på söders höjder. Lite godis (för att väga upp det nyttiga, haha) och en halv stockholmboogie senare var jag ute på vift under den mörka majhimlen. Stegen styrdes mot det gamla kära Carmen och mina två favoritfredrikar (med respektive hänggäng) som råkade befinna sig där samtidigt. Sedan tog festivalfredrik handen min och vi tog oss över slussen till wunderbara debban som tydligen nu också öppnat hela sin uteservering. Eftersom vi skulle möta upp hans pals där inne torskade vi ett inträde trots att vi senare mest hängde på uteserveringen som var gratis. Men vi fick lite valuta för pengarna eftersom vi hann med halva kvällens spelning med en märklig amerikanare, nämligen BOB LOG III som satt ensam på scenen med gitarren i hand och sjöng igenom en motorcykelhjälm. Det var en upplevelse, snacka om att ha hittat sitt sound. Vi körde ett härligt och intensivt pass på dansgolvet till 50-60tals-tonerna från DJ-båset, drack lite öl och hann med att träffa på en del fredagsglada bekanta. Kvällen avslutades med lite mingel på uteterassen. Hemma hade syrran huset fullt och jag kom hem i något slags 17åringscamp och slocknade någon timme senare trött och lycklig i min prinsessan-på-ärten-säng.

Tenta, Tanto, J&B och Addidasjackan mot Chopin, Ian Curtis, Rosé och Ace

Borde egentligen gå och lägga mig, är väldigt trött. Men det kliar i fingrarna så jag tänkte skriva av mig lite efter tre händelserika och fantastiska dagar.

Tisdagen började med tenta - som gick sådär, jag hoppas men vågar inte tro för mycket. Jag satt dock i den lilla salen, som är lite varmare och mysigare. Men jag var så sjukt nervös att jag blev stressad över att höra de personer som satt närmast andetag. Men jag hoppas att det gick hyfsat, är bara rädd att jag drämde i för hårt med mina hej-jag-är-ett-missförstått-geni-formuleringar eller att jag som vanligt svamlade bort mig i ren stress, men men, skönt att det är över. Efter lite lunch drog vi ut i solen. Jag och Åsa tog en liten shoppingsväng och det blev klänning på tjallamalla samt en extremt efterlängtad addidasjacka på sneakers n´stuff. Härligt! Sedan bar det i väg till tanto där vi hade roddat tentaöl. Där satt vi och njöt av gudadrycken ur burk och flaska, den fantastiska ljudkvaliteten från mina 99-kronors högtalare och tisdagens sista soltimmar, allt medan ringen av folk utökades. När solen gått ner tog de flesta av oss vårt pick och pack och trillade upp för backen mot hornsgatan. Efter lite turbulens i tisdagsnattens heta öl- och forbollsklimat hamnade vi på fantastiska judit&bertil där vi myste och skrålade till stänging. En sista guldtrupp på fem pers körde efterfest i en fin etta i närheten. Massa musik, glada miner och fötter på bordet senare ramlade guldtrion in i en bulle för att inta erstas finaste etta för lite sömn. När onsdagens solstrålar väckte oss blev det pizzafrukost i vitan vid lunchtid för att sedan gå skilda vägar med betongkeps och tunga ben.

Valborgskvällen var som vanligt oplanerad in i minsta detalj, men blev galen och go. Jag och kumpan Å upplevde Högdalen - som det är, där vi lyssnade på Chopin, kastade frisbee, förundrades av färger och mötte Ian Curtis överman. Efter mycket soffhäng blev det rosé på tuben och påökning i sällskapet för att sedan inta Ace valborgsklubb. Vi dansade tills vi var så trötta att vi höll på att trilla ihop - för att sedan dansa ännu mer och inta det röjigare dansgolvet med mer energi än vad som går att referara till halva Söderköping. Lyckan var gjord när de vid 04.40-snåret drog i med lite Elvis och Suspicious Minds. Det blev första (eller andra?!) morgontåget hem för min del och kröp trött men lycklig ner under täcket vid sju.

Denna dag, blev inte som någon vanlig torsdag - utan bara grymt härlig. En liten parantes i sig. Gick upp vid ett, halv två och gick ut genom den vita ytterdörren vid halvfyra för att komma tillbaka tre timmar senare efter en rejäl långprommenad med mina trogna promenadfavoriter Isa och Doris. Lite middag på det, sen filmkväll med Åsa.

Vad bra man har det egentligen. Och då har helgen egentligen inte ens börjat.. Kvällens låtar blir grymt sköna och souliga Måndagsbarn med fantastiska Veronica Maggio och den gamla godingen Can't Touch This med mannen med brallerna Mc Hammer.

Utan musiken skulle mitt liv tystna

På senare tid har jag verkligen uppmärksammat hur mycket musiken egentligen betyder för mig. Den finns alltid där och utan den skulle livet vara så mycket svårare att leva. Egentligen vet jag inte vad det är som gör att jag blir så påverkad eller tagen men det är något speciellt med musiken, något heligt. Det är så mycket känslor. Musiken, eller texterna, kan betyda allt eller inget, men oftast berör de - både medvetet eller undermedvetet. Jag skulle inte klara mig utan musik. Samtidigt växer min dröm om att få mina ord publicerade under etiketten musik och jag börjar mer och mer att ta den på allvar. I mina ögon (eller öron) finns det knappast något vackrare än den fantastiska symmetrin mellan ord, toner och känslor. Att få bli en del av det själv skulle vara något otroligt stort. Möjligen lite läskigt, med tanke på att det är rätt blottande men ändå spännande, lockande och en väldigt stor ära. Däremot känns det otroligt viktigt att mina ord ges till rätt person vid rätt tidpunkt. Jag stannar hellre vid drömmen än att orden sjabblas bort.

Sen vill jag bara dela med mig av ett exempel på det magiska från musikriket, Fleetwood Mac med Go Your Own Way.