Isaac Hayes

Isaac Hayes är död.
soul. shaft. walk on bye.
& så mycket mer.

Borta.
Kan inte fatta.

Alltid lika svårt när någon som gjort något för så många försvinner. Det får inte vara, det kan inte vara sant. Det går liksom inte att förstå. Någon som alltid redan varit lite över, lite mer än oss andra, försvinner - då är det som att inget räknas längre. Den känslan försvinner också så klart, men när den väl finns där är den så svår. Tänk att någon som Isaac bara kan försvinna. Någon som inte bara gjort musik, utan liksom varit musik och uppmanat till det. Och inte bara musik - så mycket mer. Film. Liv. Känsla.

Way Out West, dag II (Preparty)

Klockan är strax efter nio och jag har påbörjat dag numero två på festivalen. Konstigt kan tyckas eftersom den egentligen börjar först imorgon. Men igår var det 50mil i bil, sedan direkt in och jobba bland träden i den fina slottsskogen. Kul men kallt. Några timmars sömn blev det för att sedan återvända till wooden, fina band och gratis kaffe. Så nu sitter vi här, och har det bra. Har precis skapat lite med färgat papper, sax, lim och pennor - en fantastisk fin skylt har jag gjort. Men nu blir det snart rusch och då blir det åka av.

Ikväll blir det let´s go clubbing med mera.
Kärlek från stadsskogen och morgonkaffet /peace.

Musikens virrvarr fyller augustivindarna

Sitter och skriver. Och det går faktiskt framåt, sakta men säkert. Men det skulle nog inte gå om rummet var tyst. Jag får fylla, värma och ljusa upp den mörka augustinatten med det jag tycker om mest. Musik. Just nu trillar jag runt mellan allt från n.e.r.d till fleet foxes till Yann Tiersen till The Roots och just nu den fantastiska "Seasons of Love" från Rent. Ska skriva på någon timme till. Sedan är det dags för festivalpackande inför helgens Way Out West och ett par fantastiska dagar i det oslagbara Göteborg som jag flyr till i morgondagens otta.

Back to the track

Regnet öser ner och vinden håller på att blåsa bort alla träd. De är mörkt och lite ruggigt. Framför mig står en liten skål med vindruvor som snart är slut. Joni Mitchell sjunger "you dont know what you´ve got, till it´s gone". Säkert har hon rätt, och jag fel. Tankarna är där de inte borde vara och skrivandet går inte alls. Man skulle kunna kalla det för the comeback. The comeback of rock n´roll. Det vill säga livets bittersweetness.

En halv liter på tok för starkt kaffe plus en burk inlagda mandariner senare är man nästan på topp. Benen förskylningsvärker dock fortfarande och orken verkar ha flugit sin kos. Plussa på lite ångest över att man är en sådan förbaskad tidsoptimist som dessutom är en mästare på att blaska bort värdefulla minuter på mindre värdefulla sysselsättningar, så har ni mig just nu. Trots allt elände är jag ändå, än så längre, rätt glad och hoppfull. Det måste ju lösa sig, allt alltså. Nu blir det lite Curtis Mayfield och fräs i kajutan, tuta och köööör! 

Sommarmåndag med värk i benen

Solen skiner någonstans där bakom de rätt snälla molnen och en liten kaffe på söder väntar på mig. Håret är rent och står åt alla håll. Augusti är här, men sommaren är än så länge kvar. Lite skrammel finns kvar i plånboken och energi går att frambringa. Men vad gör jag? Sitter hemma. Inne. Lyssnar på Sigur Rós, och pluggar. PLUGGAR! Dessutom fryser jag, och håller på att bli förkyld. Eller nåja, skriver om en sak som gör livet värt att leva, och om ett verk som delvis gjort mig till den jag är idag (i positiv bemärkelse..) synd bara att det i denna utformning knappast är roligast i världen. Bör nog fixa lite kaffe för att få lite ork och framförallt värma min trötta hals och småförkylda skalle.

Öka takten sista kvarten tiiiidaaaaholm! Ska försöka wrappa ihop det här nu, för imorgon är det dags igen - tillbaka till Götet och ett par extremt efterlängtade dagar med bad, häng, sommar, pannkakor, göteborg och framförallt - wayoutwest!

det är inte hur man har det, det är hur man tar det

Hatar hatar hatar åska