visionen av abstraktionen, eller att bara försöka

En halv liter på tok för starkt kaffe plus en burk inlagda mandariner senare är man nästan på topp. Benen förskylningsvärker dock fortfarande och orken verkar ha flugit sin kos. Plussa på lite ångest över att man är en sådan förbaskad tidsoptimist som dessutom är en mästare på att blaska bort värdefulla minuter på mindre värdefulla sysselsättningar, så har ni mig just nu. Trots allt elände är jag ändå, än så längre, rätt glad och hoppfull. Det måste ju lösa sig, allt alltså. Nu blir det lite Curtis Mayfield och fräs i kajutan, tuta och köööör!