Hösten har kommit igång på riktigt. Det har varit uselt kallt väder. Folk börjar leta fram rockar, kappor och stövlar. Själv var jag halvvägs upp på vinden för att leta efter mina höst/vinterstövlar men ångrade mig av sommarslutsångest och frös igenom helgen. Nu är jag förkyld. Idag sitter jag och pluggar och höstens jobb har satt fart.Men nu ligger jag på balkongen, om än pluggandes, men i solen. Då och då trillar blicken från skärmen och ner till springorna mellan de bruna ballkonggolvsbrädorna. Det är långt ner. Säkert två, tre meter. Eller fyra. Jag har svårt att uppskatta höjd, särskilt när jag ligger på mage och skräckfyllt ser ner i den, höjden alltså. Jag undrar om jag skulle vara höjdrädd om jag satt på mitt eget huvud, det skulle jag säkert.
Mellan balkongväggsbrädornas springor ser jag en tant som sätter sig på en bänk i solen, med sin lilla vovve. På nära avsånd hör jag några farbröders skrovlande skratt och beska diskussioner till elvakaffet.
Nu sätter jag mig upp igen, ska försöka få lite mer gjort. Kanske kan jag unna mig en promenad i det än så länge rätt så gröna, om en stund. Eller så försöker jag få lite sol i mitt disktrasetrötta ansikte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar