"Fantastiskt" - och dess skepnader en tisdag som idag

Jag gillar inte att gnälla. Ogillar starkt folk som alltid ser det från den äckligt gnuliga och gnälliga sidan. Men när man är så där galet trött att det värker i både ben och märg är det nästan så att man inte orkar något annat. Det bara kommer ut. Gnället. Å fy tusan vad jag hatar mig själv för det. Och inte känns det bättre heller, nä, tvärtom. Gropen man gräver blir ju allt annat än mindre djup.

Dagen och livet har varit och är helt fantastisk/-t på alla sätt och vis. Synd bara att ett och annat av dessa fantastiskt är mindre positiva. Som exempelvis: fantastiskt stressig och fantastiskt jobbig. Men jag ska försöka hålla på alla de goda fantastiskt. 

Nu ska jag krypa ner i soffan och somna till någon gammal goding från back in the days.