"He is not a hero. He is more than that..."

Månader har gått sedan en av mina många unga kärlekar under uppväxten gick bort. Han var det näst intill äckligt perfekta. Vacker, rolig, duktig och framgångsrik. Dessvärre speglades inte själen och hjärtat i hans djupa skrattgropar och oefterbeskrivliga ögonglitter. Jag fick aldrig chansen att träffa honom, trots det känns det som om han ibland var mig nära. Han var Heath. Heath Ledger. Inte sedan han gick bort har jag trott mig orka se något av hans verk och livsprestationer. Ikväll tog jag steget. Men inte bara steget att möta Heath igen, utan också att trampa över tröskeln in till den nya teknikens omfilmatiseringar och vidareutveckligar av gamla guldkorn. Ikväll såg jag Batman - The Dark Knight.

Två och en halv timme i ett förvånansvärt tyst mörker, på en av Stockholms största, men mindre charmiga biografer ger mig ont. Allt eftersom minuterna går hasar jag ner på sätet och drar alla kroppsdelar närmare och närmare intill mig - ett långt och utdraget intagande av en så nära fosterställning som möjligt, i en trång biograf i falukorvslandets mellersta delar. Men jag får inte bara fysiskt ont i kroppen tack vare benen i otrevliga och sammanbitna vinklar, axlarna upp över öronen och armarna fastklamrade kring min bröstkorg. Nej jag får ont i själen. Batman berör.

Filmen är mörk, hård, intensiv och läskigt naken. Visst är mycket mest action, pangpang och otäckheter, men de liksom når mig. Men det som tar i mig mest, det är filmens fruktansvärda psykologiska tilltag. De utpressningar, trakasserier och den tortyr som är sammankopplat med något mer än bara fysisk smärta. Dess ohumana tilltag skrämmer mig. Eller det som skrämmer mig mest är faktumet att en eller flera mänskliga hjärnor ligger bakom storyn och dess varje lilla minsta detalj av vidrigheter. Det får mig att inse, att verkligen inse, att gränsen mellan galenskap och genialitet inte bara är hårfin, utan nästan obefintlig.

Filmen är lång, men nästan varenda minut befogad. Att säga att en film är bra, betyder nästan ingenting. Det är som att konstatera att en soffa är vit. Den här filmen får mig att hoppa till av rädsla, väta kinderna av tårar, tänka på jobbiga saker, fundera över jordens undergång och hela tiden vilja låta min hand krypa in i någons av mitt biosällskap. Men trots att jag är så over the hill känslig, så håller jag mig till att halvt krama sönder mig själv alternativt hålla för ögonen när det blir för mycket. Filmen är snygg och välgjord och framförallt så är man, eller blir man en del av den. Jag känner svindeln i magen när vi - jag och Batman står på hustaket och ser ner mot den lilla fläck som skall föreställa gatan under oss. Jag känner med, för, i och till. Det är tack vare snygg teknik, ovärderliga repliker med visdomsord och citat att citera i år och dag, påkostade extravaganta påhitt, storslagen och laddad filmmusik och fantastiska rollprestationer. Däremot tycker jag väl att det blir lite väl mycket teknik och för många liv som rycks eller mosas. Kanske är det också därför jag helst håller mig till de gamla versionerna, där man liksom dödar med stil, som i James Bond ser rött exempelvis. Men framförallt har jag två saker att beklaga. Ett för amerikanskt skitnödigt tilltag i form av ett beyond klyshigt uttal från ett barn och slutet. Ett slut som öppnar för år av uppföljning. Kan Batman inte bara få sluta på topp? Ett bra slut är ett slut som får en att nästintill inta vansinnets giriga portar för att få veta mer, men lämnas till eftertexternas eftermusik och ens egna fantasiers öde.

Men Heath då? Hur gick det med mitt bultande hjärta för mannen i lockar? Jo, jag berörs, det gör jag. Min andningsförmåga slutar nästan fungera när han riktar ett vapen mot sitt huvud, men framförallt så blir jag rädd. För det är inte samme Heath som hoppar omkring och sjunger på en skolgård i Tio orsaker att hata dig. Det är inte heller den sårbare lantisen i Brokeback Mountain. Det är något annat. En slags snedtändning. Den galenskap som den mannen lyckas utstråla är nästan för mycket för mig att hantera. Kanske var så också fallet för den fantastiske mannen bakom ansiktsfärgen och den tillgjort (men skickligt och hårresande) iögonfallande läspningen med tillhörande tung- och munrörelser. Kanske ligger det något i att föregångsinnehavaren av samma roll varnat Heath för dess inkluderande kommande förvirrande galenskap. Kanske har den käre jokern något mer att komma med förutom filmen? Det är iallafall vad vindarna viskar när jag promenerar hemåt på tomma gator en kall söndagsnatt.