Julbordet som gräver din grop, lite djupare och jävligare

Efter en hel dags pluggande med fantastiska fröken S i Solna begav jag mig hemåt, med snurrande skalle och bankade hjärta. Dagens som den varit hade inkluderat allt mellan Donna Summer - Gentelman och The Roots men också tobleroneglass, åskväder, skratt, gråt, kärleksbabbel, semiotiska modeller, gamla teoretiker, en surrande dator och en löjligt liten dator a.k.a den portabla dvd-spelaren.

På väg hem, med en längtan till vad staden egentligen bjöd på en torsdagskväll som denna, men med de trötta stegen riktade hemåt satte jag mig på tunnelbanan. Men vad möts jag av? Den 21 augusti 2008? JULBORDSREKLAM! Det är inte okej! Huvudvärken intog genast en ny fas av intensivitet, sommarn-får-inte-vara-slut-smärtan blev lite värre och ångesten - ja den slog nästan bakut. Hur långt får man gå och vart i all sin dar är världen på väg? Jag hatar att man aldrig kan få njuta i den här jävla världen. Salt i såren och svälj innan du tuggat. In med skiten, ut igen och mera in. Ska det alltid vara så att vi måste tänkta framåt eller bakåt. Kan man inte få leva i nuet och försöka hinna uppskatta och uppfatta sitt liv, sin nutid? Varför ska vi förstöra och lägga korkben för oss själva, för att sedan allihopa må dåligt och trycka i oss lyckopiller för att orka andas? Är inte världen tillräckligt jävlig som den är? När ska vi inse att livets mening är en bluff och allt egentligen inte är så komplicerat. Livet handlar om att ta hand om de dagar man får. Att lära sig njuta och låta sig själv och andra människor må bra. Men jag förstår att vi mår dåligt. Och jag förstår att jorden går under. Ta din spade och börja gräv din egen grop, för annars gräver någon annan den visst åt dig. Och för allt i världen, le inte, livet ska vara svårt. 

Ibland vill jag bara bli elallergiker och flytta ut i skogen med flanellskjortor, whiskey och en back vikingarna. Men hur mycket jag än ville skratta skiten i ansiktet så orkade jag inte det just då. Så jag drog luvan över huvudet, ökade de hjärtskärande tonerna i ipoden och drömde om ett liv i sol. Just nu funderar jag på att skriva ett argt brev till reklamens skapare. Jag ska fråga om deras orsak var att göra livet för deras medmänniskor lite jävligare..