POPAGANDA. En helg i färg.

Syrran & crew, tuttifrutti & tygpåsar lyssnar på Shout Out Louds med Markus Krunegård bakfull i skinnpaj. Kelley Polar har snyggaste scenkläderna i vitt med klitchig växtlighet och en gitarrist som personifierar svängig inlevelse. En språngmarch upp till gatan för att rädda lungorna med en varm tröja och återvändning till den sista snurren i konstsimmet. Sebastian Tellier ger franskt övermättat glitter ett ansikte, slår världsrekord i högt hårfäste och slaskar ut stollig och dryg långhårig kärlek från en silverjacka med korvskinnseffekt. Sittandes i trappan drar mina tomatsoppefärgade byxor till sig Matilda & Flencrew och tillsammans sjunger vi med i Säkerts sista spelning omringade av tredje gradens knäppskallar. The Embassy blir creddig hissmusiken till öltältet och Teddybears ingång bevrålas från ett staket med fortsättning i svetten nära scenen. Grabbarna håller på sin hemstad och nallebjörnshiphopens kärlek är total i den svartkalla natten.

Trött och förkyld inleder jag dag två med Freddan och Ceasars varpå jag drömmer mig tillbaka till tonåren och dess Candy cane. Duo blir trio och första ölen knäcks. The Radio Dept. intar konceptet underbart är kort med solen i ögonen och mysig stämning. Laakso visar att Krune är kung vilket vi avnjuter på höjd men saknar dagarnas soundtrack dropout. Bonde Do Role vet hur man röjer men avnjuts från matkön. Uppladd för familjen och sedan in i smeten. Tre blev två, blev en och jag längst fram. Svett och kärlek på skånska och jag önskar att alla var där. Ut, andas och en blir två blir fyra och Bob Hund. I vita kläder och mask river R.T Öberg sitt artistband för att bli ett med publiken, spräcker rekordet med säkerligen närmare femtioelva fantastiskt i en och samma stund för att sedan hata kommunen och visa hur man kör, som en hund i en bob, eller bob i en hund?

Sommarens sista festival är avklarad. Synd att dess Beachpartytema så gott som gick i stöpet. Men det var härligt att halva Stockholm var där och många poäng vill jag ge till badet som festivalplats. Så här efter min första Popagandaupplevelse är jag trött, sjuk, glad och ledsen, men full av kärlek. Jag längtar till nästa år, önskar att jag fångat en färgglad badboll och funderar på hur jag ska klara mig utan det bästa jag vet (utomhusmusik) i vinter. 

(En kommentar bör dock göras, Popaganda har visserligen i dagsläget bytt skepnad men i gratisfestivalkriget bör ni alla veta vart mitt hjärta finns - hos Re: publik.)