Jag lever. Jag mår bra, för att sedan lyssna på en deppig låt och låta tårarna rinna. Humöret och livet går upp och ned.
Människor kommer och går, saker, känslor och upplevelser försvinner eller består. Jag har inte allt i mitt liv, men jag har mycket. Däremot har jag inte mycket tid just nu. Men tyvärr tillräckligt för att hinna grubbla. Men det är så mycket jag vill reflektera över, skriva om, berätta, beklaga mig över och bara skrapa fram till ytan. Jag vill bara sitta på ett café en regnig dag och skriva om vardagens underbara betraktelser.
Jag vill skriva om att älska livet men låta det göra lite ont. För det gör livet ibland.
Ont. Lite ont, eller mycket ont. Men jag antar att det är för att vi ska kunna uppskatta de där dagarna, stunderna eller sekunderna av lycka. När allt eller något är så där jäklarns
bra. Så bra, att det nästan gör ont, men på ett bra sätt.
Frågan är om den kontrasten ändå behöver finnas -
i den bästa av världar. Inte för att vi lever i den bästa av världar, men jag lever i hoppet om att göra sin värld, sitt liv till det bästa. Så i ens egen bästa av världar, ska man behöva sitta på en fantastiskt mysig restaurang, med kärt sällskap, god mat och tända ljus på ett regnigt söder en onsdagskväll och säga
"jag älskar mitt liv som det är. men det är klart att det går lite upp och ned ibland - men det gör det väl för alla..."
Ska man hela tiden kunna bortförklara det som gör ont. Måste man ha ont i bland för att må bra ibland? Jag må vara barnslig, men ibland förstår jag inte den logik som präglar vår värld. Borde inte alla sträva efter att alltid må bra? Och framförallt, borde inte det rent normativt omtalas som möjligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar