Surmula

Finns det något jag hatar mer än gnäll, så är det sur och depp.
När man är besviken, trött och känner sig umppi. Man vill inte prata eller se någon, men ändå att alla ska komma till undsättning och rädda en från ens eget patetiska självömkande missnöje. Fii faan för en själv. Att man aldrig kan vara nöjd. Eller snarare kanske få det man faktiskt planerar, eller hoppas - har bestämt. Åå! Hata trassel. Och hata att jag är så surmulen att jag faktiskt bloggar om skiten.