Att missa och hissa, två av männen ur min musikaliska religion

Det gör ont i hjärtat att jag för andra kvällen i rad missar Coldplay. Jag missar Chris Martin, jag missar ett skyfall av fjärilar, jag missar fix you, the hardest part, viva la vida, clocks, the scientist och alla de andra mästerverken i toner. Det trillar ärliga tårar från syn-sinnets verktyg när jag tänker på att jag kanske missar en upplevelse i samma kaliber som när jag stod på Globen 2005. Lamporna tonas ner, Chris Martin lugnar sig, bandet myser ihop sig på scenen och globen tystnar - för att sedan låta varje artär i min kropp bulta i musikalisk och känslomässig eufori när Coldplay stilla och magiskt vackert framför min favoritlåt - Kingdom come med de överraskande inledande orden nu vill vi avsluta med vår favoritlåt.

Men så stillar jag mitt sinne och funderar på morgondagen. När jag försöker få mig att inse att jag faktiskt om exakt ett dygn befinner mig på samma plats som en av de viktigaste personerna i mitt liv så här långt, minskar smärtan en aning, men tårarna ökar. Jag bläddrar igenom min musiksamling men bestämmer mig för att kittla fler sinnen än hörseln, så jag klickar in på youtube. Till tårar som fortfarande rinner och ett hjärta som bultar lyssnar jag på Stevie Wonder  - You Are The Sunshine Of My Life & That's What Friends Are For men jag kan inte låta bli att le, för det gör han, Stevie, på ett obeskrivligt äkta och rörande vackert sätt. "Knowing you can always count on Stevie, that´s for sure..." 

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

På 120 sidor har Gunnar Ardelius på ett underbart sätt gestaltat kärleken. Tänk att lyckas döpa en bok till Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket och sedan få hjärtan att brinna tack vare rätt ord på rätt ställen. Tänk att kunna träffa så mitt i prick i känslor, med några enkla och simpla meningar och ord. Ord som bara är ett hopkok och kombinationer av bokstäver, bokstäver som egentligen bara är streck och krokar i tekniskt, ljudligt eller fysiskt bläck. Det är mitt mål...

"Min smak har blivit förändrad. Kärlekssångerna på radio har börjat beskriva hur allt verkligen är. Jag är inte säker på att jag klarar av att vara lycklig, det känns som om jag är gjord av trolldeg. Jag vill inte vara kär på det sättet, som alla andra tråkmånsar. Vår kärlek är annorlunda. Den handlar om oss."

"- Jag vill veta allt du någonsin gjort."
"- Du skulle nog inte tycka att det var så intressant."
"- Varför har det funnits en tid innan vi träffades? För mig känns det inte så."
"- För mig finns det en tid innan. Det är som en gräns, allt bra på ena sidan och allt dåligt på den andra."

"Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat att välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?"

(Tack S för tipset)

det bästa med livet är mina vänner

jag vill åka bort men stanna kvar.
testa något nytt men behålla det gamla.
bli någon annan men vara den jag är.

men jag ska börja ta en dag i taget.


jag har kommit på att hösten kan vara rätt fantastisk. att mörkret och kylan kan ha sin charm. och att mitt liv trots allt är ganska lyckligt. det mesta har jag att tacka mina vänner för. idag som så många andra dagar har de gjort livet till det där obeskrivligt magiskt fantastiska som det beskrivs som i alla sagor. morgonen gjordes med ett oväntat och efterlängtat möte på väg till tunnelbanan, förmiddagen förgylldes med breda leenden, härliga skratt, behövd uppmuntran och fantastisk gemenskap i skolan, eftermiddagen med livs-catching-up, framtidsplaner och inspirerande resedrömmar och sena eftermiddagen bjöd på högläsning av en litterär hyllning till kärleken vilket påföljde två kärlekskranka jäntor djupt tittandes i varandras ögon och idogt skrattande åt livets elände.

att lära sig livet

att lyckas må bra är att lära sig låta livet göra ont.
att lära sig låta livet göra ont är att stöta ifrån men ändå ta emot.
att stöta ifrån men ändå ta emot är att kasta stoltheten i sjön.
att kasta stoltheten i sjön är att svälja, andas djupt och ställa sig upp igen.
att ställa sig upp igen är allt som verkligen betyder något.
allt som verkligen betyder något är att tro på godheten, lyckan och livet.
att tro på godheten, lyckan och livet är att längst inne vara lycklig.
att längst inne vara lycklig är att le ärligt, älska modigt och våga hoppa. 
och aldrig,
aldrig,
vara helt, 

ensam

Like one more mouth. And you dance like you don´t need nobody else, but honey, how you gonna make it on your own?

som att kasta sig i ett hav av lycka. lyfta sitt glas, krama en hand, höja musiken och glömma allt. låta musiken styra kroppens alla rörelser för att tillslut bli ett med de toner som tömmer och sedan fyller en redan full kropp. dansa med stängda ögon för att sedan öppna dem igen och titta djupt in i någon annans iris tigerspräckliga formation av oändliga historier.

som att se sitt liv ur en films rullande bildsekvenser utan ljud och tonat i sepia. men med ett soundtrack som musikifierar och hyllar betydelsen av att en bild säger mer än tusen ord. toner som säger mer än färger och känslor - som kanske ändå inte finns på riktigt och med en dov bas som får hjärtat att öppnas och låta sig öppnas.

som att älska allt och sedan ta det tillbaka när mörkret smyger på och musiken tystar. att släppa en hand, låta sig såras, ångra ett beslut eller skämmas för att aldrig kunna lyckas helt. att lära sig såra sig själv för att sedan ynkligt låta en melodisk röst eller instrumentalisk ångvält döva en uppfunnen smärta. att vara på toppen men utan flagga.

mörkret faller tidigare för varje gryning som föds, kylan blir mer påtaglig för varje halsduk som viras eller omfamning som utdelas. allt är rätt, men går fel och det är bara jag, rocken och mitt stockholm kvar.

Honey how you gonna make it on your own?

Honey how you gonna make it on your own?

When you wake up in the night

And see the stars just city lights

And you can´t find home?

You act like you don´t need nobody else

And you dance like you don¹t need nobody else

And all the other moths need light

To circle round while you just fly

Around yourself

Oh I stir my sugar with a spoon

And watch your white dress float around the room

I try to see what you¹re about

But even my candles are down and out

Honey why you gotta hide your face from me?

Honey why you gotta hide your face from me?

Will I starve in this eclipse while you treat every hungry kiss

Like one more mouth to feed?

Gud har hört min bön 2.0 (I am a material girl)

Sitter i skolan och mår dåligt. Men återigen har gud hört min bön. Apple lanserar en ny iPod nano, i nio fantastiska färger, med lagom minne. Om en liten karibisk gudagåva i orange på 16GB blev min, tror jag att livet skulle bli lite lättare, mörkret lite ljusare och snuvan lite mildare.

Och JA, jag är en "material girl", inga konstigheter bara en pure konsumist och 80-talist. Så som jag brukar säga - hissa eller dissa, det här är jag. Nu ska jag börja planera ett kommande babyrum för min en ny liten bebis.

Jordens undergång - magiskt charmig eller ryck i kragen?

Igår skulle jorden visst gått under.

Tänk om den hade gjort det, då hade jag inte behövt sitta här och tycka synd om mig själv. Då hade jag inte behövt någonting, inte behövt försöka få någonting och inte haft någon anledning till något, eftersom jorden gått under. Inget hade spelat någon roll längre och allt man kämpat för eller drömt om hade varit förgäves.

Antingen kan jag sitta här och drömma mig bort i undergångens magiska och destruktiva charm, eller så kan jag försöka skaka och vända på lakanet som mörkar min himmel. Kanske ska man ännu mer leva varje dag som det vore den sista. Men hur ska man då kunna ta hänsyn till sin nästa och se till att alla mår bra?

Men jag ska sluta tänka på en gyllene undergång som fantastisk flyktväg från det bästa vi får, livet. Det kan vi inte förutspå eller garantera. Allt jag vet är att jag sitter här nu. Vad jag är eller vad jag blir vet jag inte, men det spelar ingen roll, iallafall inte den dagen som jorden går under. Om den gör det.