som att se sitt liv ur en films rullande bildsekvenser utan ljud och tonat i sepia. men med ett soundtrack som musikifierar och hyllar betydelsen av att en bild säger mer än tusen ord. toner som säger mer än färger och känslor - som kanske ändå inte finns på riktigt och med en dov bas som får hjärtat att öppnas och låta sig öppnas.
som att älska allt och sedan ta det tillbaka när mörkret smyger på och musiken tystar. att släppa en hand, låta sig såras, ångra ett beslut eller skämmas för att aldrig kunna lyckas helt. att lära sig såra sig själv för att sedan ynkligt låta en melodisk röst eller instrumentalisk ångvält döva en uppfunnen smärta. att vara på toppen men utan flagga.
mörkret faller tidigare för varje gryning som föds, kylan blir mer påtaglig för varje halsduk som viras eller omfamning som utdelas. allt är rätt, men går fel och det är bara jag, rocken och mitt stockholm kvar.
Honey how you gonna make it on your own?Honey how you gonna make it on your own?When you wake up in the nightAnd see the stars just city lightsAnd you can´t find home?You act like you don´t need nobody elseAnd you dance like you don¹t need nobody elseAnd all the other moths need lightTo circle round while you just flyAround yourselfOh I stir my sugar with a spoonAnd watch your white dress float around the roomI try to see what you¹re aboutBut even my candles are down and outHoney why you gotta hide your face from me?Honey why you gotta hide your face from me?Will I starve in this eclipse while you treat every hungry kissLike one more mouth to feed?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar