musiken utan genre och en helg med insikt

en fredag med rock på alla fronter fick mitt lilla pophjärta att förvirras. det var liverock, gubbrock, tvrock, rockers, rockstarsfasoner, rockfrisyrer, rockläder och framförallt fantastiska rocksjälar som inte kunde hållas inne i köttet och blodet när de rätta tonerna spelades. jag är inte rock, även om jag ofta kan uppskatta det, alltså rocken i sig, både som musik och livsstil. däremot kan jag även ställa mig frågande till vissa delar av den svarta rockvärlden. dock kan jag inte annat än imponeras av obotliga musikälskare. efter ett par timmars kissdunkande och best-of-kissuppträdande på best-of-dvd:er anslöt jag till mitt bordsällskaps faschination av långhåriga, översminkade och halvnakna män i skinn och läder med guran i högsta hugg. och efter en fantastisk onemanshow live, på andra sidan bordet, av en liten krullig wannabe med en sannelig rytm i blodet, tillät jag mig själv att förstå. att förstå och komma fram till att genrer och stilar är överskattade, det handlar i grund och botten ändå bara om musik. älskade musik.

för att ändå på något sätt förmedla lördagens musikupplevelse måste jag återgå till något slags genrebegrepp för att precisera kvällens något mer indie-elektroniska nyans. embassy smälte mitt hjärta med likadana t-shirtar, sanna toner och ett avslut som utmanar johnossi på listan över årets absolut snyggaste konsertavslut. för att friska upp minnet avslutade johnossi w.t.a.i-spelningen abrupt med något släng över strängarna för att sedan bara gå, och inte komma tillbaka. göteborgarna drog istället ut på sista låten så olidligt länge att jag höll på att spricka av undran. sedan lät de draperiet gå igen och medan de fortsatte att spela med textil emellan dem och oss. man hörde dem men såg bara några lampor lysa bakom tyget. snyggt. stilrent. kaxigt. rock. helgens darling blev dock jonathan johansson som vämde upp debban innan embassy, grym kille, grym musik och oslagbar stämningsingivare. sedan dansade vi till musik, utan att specifiera eller tänka. bredvid mig hittade jag snart en ian curtis på över två meter och med blå skjorta. när både han, jag, hiphopare, rockers, popsnören, tyskar, tanter och alla andra svängde på de lurviga till allt mellan joy division och shout out louds insåg jag att musiks genrer verkligen inte spelar någon roll