We get some rules to follow. No one does. And the winner takes it all.

Livet är bra märkligt. Tvåtusentalets nionde år är redan sjukt bra, trots några tidiga hårda slag. Helt plötsligt har jag bra flyt. Men vågar inte tro på det. För oftast brukar det skita sig om jag blir Too Excited. Jag väntar på att mattan ska ryckas, pianot ska falla eller musiken skall tystna. But I´m Still Standing och Love Is Just A Feeling. LIFE IS GOOD!

jag har stirrat mig blind i en spegel, ingen var där

ibland tror jag att orden kan göra mig galen. de är så många och jag vill använda dem på bästa sätt. på ett sånt där sätt som man kanske först inte tänker sig, eller ens förstår men på ett sånt vis att man sedan bara bågnar av fascination av något man inte tidigare sätt. på ett sånt där bra sätt att orden inte längre är ord utan mer som tankar eller känslor som fastnat i streck och kurvor. jag tappar tron på grammatik och regler när jag tror mig se andra svängar. bör eller borde. ska eller kan. nu eller alltid.

en kväll i goda vänners sällskap fick mig att inse att jag kanske inte kan något av det jag trodde jag kunde. vissa kan allt andra inget. jag tror på jakten, att vilja kunna, låt det bära eller brista.

kill your darling they never going to make it happen

en gammal maffiafarbror sitter och läser tidningen i sitt fula, gula rum. bredvid sig har han en gammal kladdig och smutsig kaffekopp. den är av blågrön ljus keramik med intorkade avlagringar på både ut- och insida av det colombianska svarta guldet. längst ner i koppen finns lite kallt kaffe kvar. det bruna unkna blänker i de små prickarna av det som en gång var gräddig mjölk från en lokalt misskött ko. bredvid muggen vilar en stor och stark men gammal hand. fingrarna är runda och korta med kort lockigt men grovt mörkt hår. det är en hand som döljer många sanningar och bär en hel del liv, och död. en hand som gjort mer än den borde och ofta fått agera munnens uppgifter, ty mannen är en vokabulärt tyst man. den andra handen lutar det tunga och tomma huvudet på, och mellan fingrarna vittrar sakta en cigarr sönder i ett stilla puffande. de stora huvudet har nästan inget hår, men många fåror, ärr och inbitna slag från livets mörka. ovanför den knubbiga näsan har nästan de två mellanbruna detaljorganen försvunnit in bakom en väderbiten och veckad hud. de två trötta med lock och iris vittnar om saker som inte skulle ha setts eller gjorts och de blir mörkare för varje dag som går och hår som faller. de grova ögonbrynen på en oändlig panna bak till en bred nacke, som vänt livet ryggen, tar allt mer över den högsta punkten på en vedervärdig farbrors kropp. munnen är hårt stängd och stripigt smal, ändå droppar det ner en strimma saliv ur mungipan. inte ens slemmet i hans mun vill vila i hans närhet. istället droppar det förtvivlat ner mot den stora magen och dess kletiga spretigas undergång när det så småningom kommer att torka in någonstans och helt försvinna. det landar på den den stora bullriga kålsoppeskattens beklädnad av randigt skjorttyg, ett plagg som är av usel kvalitet och var sista knapp är öppen. mannen är ensam i sin stund men för evigt fångad i sitt livs verk och utförda sveda. han är men har aldrig varit vid liv, han tar liv och gör livet till något som det inte är - ett helvete. han är det onda eller bara den som utför det ingen annan vill, därför är han inte, han kan inte.

you had me at the place of nowhere

med vinst kommer en förlust och tänk att en sångtext kan vara så fantastisk att jag inte vet hur man kan, skriva som han. jag vill skriva som man kan sjunga men ändå kunna läsa det utan musik. om man kunde skriva så att musiken liksom formulerades och komponerade i huvudet samtidigt som de skrivna orden läses skulle skrivandet vara ett nytt sätt, att hitta rätt. vad om världen stannade när allt var som bäst och inget längre spelade någon roll. en svart kaffekopp, en vinst, ett mästerverk, en duo, en dröm och några slag under bältet. livet som att sluta sjunga eller ett förvirrat virrvarr kladd bakom pannan som arbetar med abstraktionen. visionen av det abstrakta är bättre än det givna. som ett turisttips av genren rock n´roll. jag kommer dit.

´cause everybody knows, that nobody really knows

tänk vad en sång kan göra. några ord med melodi. någonting som väsnas i takt och någon eller några som pratar utdraget och med känsla. att något kan vara så känsligt, viktigt, fantastiskt, jobbigt eller ovärderligt. att ett litet stamp, några ord tillsammans eller en speciell ton kan få en att tänka och fundera, minnas eller längta, hata eller älska, vilja höra mer och/eller stänga av. jag hyllar musiken samtidigt som jag just nu bara vill stänga av de melodiska och kompade rader av en kreation av det manliga könet vars verk får mig att tänka på det som inte värt. på det som varit och kanske tillochmed gör lite ont. samtidigt älskar jag stycket, eller sången som man säger. jag kan tillochmed älska hur tonerna förgör mig under deras fåtaliga minuters levnadstid. när sången är slut, trycker jag på repeat, höjer volymen och vältrar mig. musiken finns. jag är.

the bucket

något gammalt, något nytt, något lånat, två blå. ett nytt år. nya möjligheter. nya motgångar. ny frihet och ett nytt liv. att födas om men att ändå vara densamma. skriva abstrakta nyårslöften men egentligen bara hoppas på de vanligt sagda. den enes bröd är den andres död och ett slag i magen gav ett annat ljus i mörkret.

snö som faller och ett hjärta som bankar hos en flicka med smutsigt hår och svarta kläder. man kan hoppas och man kan tro men när man gjort något av det slutar det med att inget gror. tänk att våga lita på något för att sedan stilla höra hur det trillar i tu eller bara rinner ur.

en gnällig röst som sjunger om det vi gör och gjort. en inbjudan till en okänd fest och en drömmars dörr som öppnats när en liten duva har flugit sin kos. eller likt en dans med slutna ögon på olika sätt och att lova att aldrig falla ner igen.

2008

Årets Låt: Det Snurrar I Min Skalle
Årets Skiva: Markusevangeliet
Årets Spelning: Foo Fighters på WTAI
Årets Hjälteträff: Stevie Wonder på the globe
Årets Dryck: ÖL
Årets Indian: Jerry Hoffmaestro
Årets Film: Stockholm Boogie
Årets Park: Tanto
Årets Färmedel: Tandem
Årets Hood: Fisksätra
Årets Ö: Gotland
Årets Uppfinning: Champangetorsdagar
Årets Miss: Al Greens spelning på Berns (jag var inte där)
Årets Sinne: Svår hippi
Årets Jobb: Pressfotograf
Årets Framgång: Mitt Liv
Årets Café: LouieLouie
Årets Plagg: Leggings
Årets Man: Markus Krunegård
Årets Kvinna: Mormor
Årets Chef: Sara
Årets Diss: TV (jag gav bort min tv-sladd)
Årets Diss 2: Sömn
Årets Resa: Chartrad Karneval
Årets Sjukdom: Facebook
Årets Bok: Jag Behöver Dig Mer Än Jag Älskar Dig Och Jag Älskar Dig Så Himla Mycket
Årets Skydd: Skyddsglasögon
Årets Neon: Adam Tensta
Årets Snyggaste: Salem Al Fakir
Årets Män: Spanjacker
Årets Förfall: Re: publiks dödsförklaring
Årets Ångest: Studielån
Årets Fest: Efterfest!
Årets Festival: Arvikafestivalen
Årets Kultur: Filmfestivalen
Årets Lägenhet: Åsas
Årets Sport: Kärlek
Årets Göteborgare: Håkan Hellström
Årets Projekt: Swingkids webb
Årets Dans: Ian Curtis
Årets Konst: Skriva
Årets Ost: Halloumi
Årets Citat: Rocken spelar ingen roll längre
Årets Familj: Min!
Årets Amerikan: Obama
Årets Plugg: JMK
Årets 90åring: Nelson Mandela
Årets Affär: Monki
Årets Kaffe: Svart
Årets Pryl: Ritplatta
Årets Sommarställe: Trädgårn´
Årets Ställe: Debaser
Årets Tidning: DN PÅSTAN
Årets Lagliga: Spotify
Årets Vuxenpoäng: VISA-kort
Årets Italien: Roberto Saviano
Årets Viktigaste: Min Skivsamling
Årets Mat: Avokado
Årets Sanning: Poesi