Torsdagstimmar

Efter närmare tolv timmar timmer med lektion, utvärdering, möte och kvällsföreläsning somnade jag nästan på tåget hem. När jag kom innanför dörren kokade vattnet på spisen och lite pasta med grönt o mozzarella sveptes ihop. Sen landade jag bredvid pappsen framför lite dansk krim på svt. Efter dåligt slut på en av seriens femtioelva delar, körde vi popcorn och en maffiarulle. Det var mysigt, just like in the good old days när fredagskvällarna bestod i att krypa upp bredvid pappa och bror framför the one and only Bond, James Bond.

Vecka nio tar tolvåringarna över

Igår blev en höjdare!
Först vuxet duktigt styrelsemöten med vår kära kår, som jag nu blev invald i, som eventansvarig (med hjärtlig inriktning på affischmakari), känns bra, nu blir det röj! Sen hade vi en trevli kick-off med förvirrad promenad till rätt ställe, sen mat och dryck a la italiano. Efter det bar det av till söder; ersta och så småningom en mellanlandning på Carmen. Anna skulle firas på Snaps men efter vissa komplikationer i kön och massa MASSA tolvåringar blev vi en rätt liten skala där inne. Men vi hade hejdundrans trevligt i vårt lilla hörn, med drinkar, skratt, gos och en dalahäst. Gänget droppade av och sedan styrde jag ett tremannaband till en otagen Ace-kö för att sedan drälla in på kära gamla debban och klubb killers där vi körde all in på dansgolvet tills sista nattbussen gick. Däremot undrar jag, försvinner åldersgränser på sportloven? För att citera min goda vän Åsa Jag har aldrig sett så många OTT i indie-outfit i hela mitt liv! Och jag säger det samma, stockholms ställen kryllade av dem, de där små otäcka knappt fyllda 18-åringarna! Med det i tanken bävar jag för helgen, ska man nu inte ens kunna få slippa småttringarna när man själv kommit över 20-gränsen? Och näe, det är inte ens okej en lovvecka om året!

Sjung för livet eller lev för musiken?

Blickar utbytes kring riddarna runt det rektangulära bordet. Nyfikna men försiktiga händer och armar sträcker sig mot de rektangulära plastfodralen. Ögon drillar upp och ner längs listorna, munnar snips, skrattgropar gropas och det tänks så det knakar. Alla vill, men inte alla vågar. Vissa står upp och river av en efter en, andra intar led två och håller upp fotarbete och stämmor medan vissa bildar publik medan skålar och glas töms och fylls igen. När jag står där framme, skrålandes och vrålandes till schlager som rock, med armar och kärlek omkring mig spelar det ingen roll hur det låter eller om det låter. Det spelar ingen roll hur många poäng jag tar eller toner jag träffar, men faan va gott det är att vinna. När vi, tjejligan håller om varandra, posar, dansar och skrålar måste tillslut tillochmed grabbsen lägga ner sitt bilsnack för att avnjuta av våra underbara stämmor och gester. Men när vi bland annat drar av Can´t find the moonlight finns det inget igår eller imorgon, det finns bara nu - och vi. Och det är underbart.

Jag har nu upplevt Singstar.

Orishas är ju med i soundtracket till Dirty Dancing 2! Daaaamn!
Grym musik. Grym film. Grymt gung!!! Haha

>> Represent Cuba

Måndag. Kvar i Fiskis.

Sitter och slipar mitt cv, när världens sötaste syrra kommer in och ropar "buubbar!" och ställer fram en liten skål med tre jordgubbar på mitt skrivbord för att sedan susa ut igen. Världens sötaste syster är verkligen sötast och egentligen är hela min familj alldeles alldeles underbar. Två söta exempel som gör den lilla till världens bästa minsta lillalilla syster är när hon i lördags kväll stormade in i mitt rum med tidningen i högsta hugg. Jag höll på att göra mig i ordning för en sen utekväll, men hon insisterade på att jag ska med ner till vardagsrummet och kolla snabbreprisen i melodifestivalen och sätta poäng på alla låtar! Det bästa är att när jag försöker ge Patrik Isaksson en trea blänger hon på mig tills jag ändrar till en femma, högsta poäng, vilket hon nöjt antecknar. Sötexempel nummer två är att hon syr en liten kreativ duk åt mig på söndagen. Klipper och syr. Sötast i stan!

För övrigt får jordgubben mig att drömma mig tillbaka till solen och Spanien. Speciellt sista natten när vi körde förfest, karneval och sedan skumpa och jordgubbar. I skrivande stund laddar jag också in en av plattorna jag köpte där nere, som har legat till sig i hyllan ett tag. Grymt härligt att höra lite spanska igen! Det är någonslags samlingsskiva av Orishas med en extra skiva innehållandes en låt, Hip Hop Conga, som var årets officiella låt till karnevalen! Och om jag inte miss fel, körde den om nätterna på torget, och katten, det svänger...

NEJ

Tack men nejtack. Efter mycket velande, diskussioner, plus&minuslistor, tänkande och framförallt påhälsande idag blev det trots allt Nej.
Det måste kännas bra, och som min gode far sa man behöver inte ta första bästa. Redan när jag fick erbjudandet sa jag att jag måste dit och titta på rummet, och när jag står där, kommer jag att känna om det är där jag ska bo eller inte. Nu bestämde jag mig för att gå efter den teorin. Man ska följa sitt hjärta och det var inte jag, det skulle inte bli mitt, hur gärna jag än ville.

Söderterapi

Efter lite mexikanskt i magen skildes jag och Åsa åt vid Björns trädgård. Åsa skulle hem till soffan och jag behövde gå en sväng. Jag behövde lite Paolo Nutini i öronen och låta de vita tygskorna promenera på längs söders gator, utan mening och utan mål. Jag behövde rensa tankarna, som för stunden var och är lite för många och jobbiga.

Jag gick och gick, gata upp och gata ner, på mitt älskade älskade söder. Jag lät blicken landa i tända och släckta fönster, såg ett nykaklat och högdesignat kök utan mästerkock, en karibisk balkong med skinnpajer uthängda för vädring och fönsterfönsterfönster. Jag njöt av neonskyltar, gatubelysning, konstiga affärer, tomma och fulla restauranger längs min väg. Till en början lät jag bara tankarna fara åt alla håll, att tänka på allt men inget samtidigt, att rensa tankarna. Jag fortsatte uppåt, mot en av söders alla kyrkor på höjd. Där fastnade jag en stund och såg ut över staden, och fick den där lite mystiska och småläskiga magkänslan som jag brukar få vid kyrkors närvaro. Snart fortsatte jag neråt i ett parkliknande joggingspår och i en snirklig trätrappa. Mellan hus, bilar och övergångsställen övergick snart tankeprocessen till steg 2, att skallen började bli tom. Jag traskade på alltmer apatiskt och mörkret blev mörkare och vinden kallare. Men när jag rundade Galleri sorgenfri, slog det mig, livet ska vara gött att leva och tillåt mig inte längre att hänga läpp. Jag fortsatte bondegatan ner och stannade till utanför Lisa Larsson och försvann i en värld av fläng och flärd. Snart fortsatte jag, men lite långsammare för att kunna njuta av lite fönstershopping efter stängningsdax. När tankarna började hopas igen, blev jag så upp i´t så jag drog ett ärevarv runt kvarteret då jag på skånegatan hann avnjuta marocs karibiska inredning och tavernes uteservering (!!). Det var först när jag var förbi den proppfulla restaurangen och vinbaren bredvid Lisa Larsson igen, som jag insåg att jag gått runt. Blicken och stegen styrdes mot skrapan som jag kunde skåda längre ner. Eller var det skrapan? Fortfarande lite labil. Hursomhelst fortsatte jag, gick förbi en farbror som såg ut som weepingwillows magnus carlsson som pensionär, han muttrade, stapplade och höll hårt i sin Lassiehund. Fötterna förde mig vidare och medvetandet blev alltmer suddigt. Snart möttes jag av ett ställe som såg så mysigt ut att jag övervägde att gå in och sätta mig och låta kvällen gå förbi, men snart vaknade jag till, insåg att det ju var den gamla goingen café string, och gick i stället vidare. Snart gick jag förbi en stängd bonde och mindes med ett leende på läpparna fredagskvällens kväll på samma ställe. Jag rundade hörnet och ut på götgatan, men i av trötthet till allt folk, svängde jag in mot Stalands och traskade till slussen längs bakgator och mörker. Jag gick förbi ett ganska tomt Carmen och återigen var jag tvungen att le, när jag kom på hur onyttigt många kvällar jag tillbringat där på sistone. Med skylten till stockholms skönaste Ica som ledstjärna fortsatte jag upp mot Mosebacke. Vid trappan ner till slussen var jag tvungen att stanna till och njuta av utsikten och mindes med värme i hjärtat när jag häromdagen, en tidigt förmiddag efter en söderrunda natten innan, ramlade ner till en gatumusikants toner av Gudfaderns melodin. Väl nere i gatustänket utanför mc donalds insåg jag att jag missat tåget med två minuter, Jag blickade upp mot katarinahissens elektriska vägledning som visade på 9+grader och jag bestämde mig för att ta en extra sväng ner mot stadens äldre delar. Jag fastnade en stund på kajen, njutandes av vattnets mörker och platsens alla minnen. Jag fortsatte en liten sväng i gamla stan och styrde sedan stegen upp mot Hilton och södermalmstorg. I backen i kurvan upp guidades jag fram längs Ahlgrens temorära stängsel och med Hilton i sikte vände jag upp blicken. De två blå möttes av en kille jag kände igen, från kvällen innan. Markus Fagerwall. Idol-Markus som från och med igår blev Carmen-Markus. Tänk vad världen är liten. Lite mer tillbaka i mitt vanliga sinne hann mina kinder smaka på friska stormvindar vid hornsgatans början. När jag sedan kom ner till Slussen och perrongen igen, står mitt blåa tåg inne. Jag går förbi en tjej, lite längre än mig. I ena handen har hon en förmodlig pijkvän och i den andra en prasslig och genomskinlig påse innehållandes en trekantig ost. Blicken landar också på två tjejer i tidiga tonåren som står och huttrar i för lite kläder och för tunna leggings. Den ena har på sig ett par groteskt fula och skrattretande för stora spetsiga silverskor med öppen häl. Mammas utlånade månne? Jag intar en ledig fyra på tåget och låter tonerna ur hörlurarna höjas något. Nu känner jag mig alldeles vimmelkantig men nöjd. Vimmelkantig för att jag inte vet vad jag ska göra eller hur. Nöjd för att jag tillägnat de senaste två timmarna till att bara njuta av en av världens vackraste städer.