Söderterapi

Efter lite mexikanskt i magen skildes jag och Åsa åt vid Björns trädgård. Åsa skulle hem till soffan och jag behövde gå en sväng. Jag behövde lite Paolo Nutini i öronen och låta de vita tygskorna promenera på längs söders gator, utan mening och utan mål. Jag behövde rensa tankarna, som för stunden var och är lite för många och jobbiga.

Jag gick och gick, gata upp och gata ner, på mitt älskade älskade söder. Jag lät blicken landa i tända och släckta fönster, såg ett nykaklat och högdesignat kök utan mästerkock, en karibisk balkong med skinnpajer uthängda för vädring och fönsterfönsterfönster. Jag njöt av neonskyltar, gatubelysning, konstiga affärer, tomma och fulla restauranger längs min väg. Till en början lät jag bara tankarna fara åt alla håll, att tänka på allt men inget samtidigt, att rensa tankarna. Jag fortsatte uppåt, mot en av söders alla kyrkor på höjd. Där fastnade jag en stund och såg ut över staden, och fick den där lite mystiska och småläskiga magkänslan som jag brukar få vid kyrkors närvaro. Snart fortsatte jag neråt i ett parkliknande joggingspår och i en snirklig trätrappa. Mellan hus, bilar och övergångsställen övergick snart tankeprocessen till steg 2, att skallen började bli tom. Jag traskade på alltmer apatiskt och mörkret blev mörkare och vinden kallare. Men när jag rundade Galleri sorgenfri, slog det mig, livet ska vara gött att leva och tillåt mig inte längre att hänga läpp. Jag fortsatte bondegatan ner och stannade till utanför Lisa Larsson och försvann i en värld av fläng och flärd. Snart fortsatte jag, men lite långsammare för att kunna njuta av lite fönstershopping efter stängningsdax. När tankarna började hopas igen, blev jag så upp i´t så jag drog ett ärevarv runt kvarteret då jag på skånegatan hann avnjuta marocs karibiska inredning och tavernes uteservering (!!). Det var först när jag var förbi den proppfulla restaurangen och vinbaren bredvid Lisa Larsson igen, som jag insåg att jag gått runt. Blicken och stegen styrdes mot skrapan som jag kunde skåda längre ner. Eller var det skrapan? Fortfarande lite labil. Hursomhelst fortsatte jag, gick förbi en farbror som såg ut som weepingwillows magnus carlsson som pensionär, han muttrade, stapplade och höll hårt i sin Lassiehund. Fötterna förde mig vidare och medvetandet blev alltmer suddigt. Snart möttes jag av ett ställe som såg så mysigt ut att jag övervägde att gå in och sätta mig och låta kvällen gå förbi, men snart vaknade jag till, insåg att det ju var den gamla goingen café string, och gick i stället vidare. Snart gick jag förbi en stängd bonde och mindes med ett leende på läpparna fredagskvällens kväll på samma ställe. Jag rundade hörnet och ut på götgatan, men i av trötthet till allt folk, svängde jag in mot Stalands och traskade till slussen längs bakgator och mörker. Jag gick förbi ett ganska tomt Carmen och återigen var jag tvungen att le, när jag kom på hur onyttigt många kvällar jag tillbringat där på sistone. Med skylten till stockholms skönaste Ica som ledstjärna fortsatte jag upp mot Mosebacke. Vid trappan ner till slussen var jag tvungen att stanna till och njuta av utsikten och mindes med värme i hjärtat när jag häromdagen, en tidigt förmiddag efter en söderrunda natten innan, ramlade ner till en gatumusikants toner av Gudfaderns melodin. Väl nere i gatustänket utanför mc donalds insåg jag att jag missat tåget med två minuter, Jag blickade upp mot katarinahissens elektriska vägledning som visade på 9+grader och jag bestämde mig för att ta en extra sväng ner mot stadens äldre delar. Jag fastnade en stund på kajen, njutandes av vattnets mörker och platsens alla minnen. Jag fortsatte en liten sväng i gamla stan och styrde sedan stegen upp mot Hilton och södermalmstorg. I backen i kurvan upp guidades jag fram längs Ahlgrens temorära stängsel och med Hilton i sikte vände jag upp blicken. De två blå möttes av en kille jag kände igen, från kvällen innan. Markus Fagerwall. Idol-Markus som från och med igår blev Carmen-Markus. Tänk vad världen är liten. Lite mer tillbaka i mitt vanliga sinne hann mina kinder smaka på friska stormvindar vid hornsgatans början. När jag sedan kom ner till Slussen och perrongen igen, står mitt blåa tåg inne. Jag går förbi en tjej, lite längre än mig. I ena handen har hon en förmodlig pijkvän och i den andra en prasslig och genomskinlig påse innehållandes en trekantig ost. Blicken landar också på två tjejer i tidiga tonåren som står och huttrar i för lite kläder och för tunna leggings. Den ena har på sig ett par groteskt fula och skrattretande för stora spetsiga silverskor med öppen häl. Mammas utlånade månne? Jag intar en ledig fyra på tåget och låter tonerna ur hörlurarna höjas något. Nu känner jag mig alldeles vimmelkantig men nöjd. Vimmelkantig för att jag inte vet vad jag ska göra eller hur. Nöjd för att jag tillägnat de senaste två timmarna till att bara njuta av en av världens vackraste städer.