tillbaka.

För lite drygt ett dygn sedan landade NVP-190 på Arlanda, estockholma. På planet fanns cirka 83 pensionärer, 93 barnfamiljemedlemmar, ett och annat pussinusspar, några gansters, "övriga ungdomar" (fri tolkning), jag och isa! Den cirka sju timmars långa resan gick över förväntan bra, inget ont i öronen, ont i magen eller för mycket kli i benen, nä, jag sov bort den mesta tiden. Med mig av från planet hade jag tre bagage: fullproppad "handväska" (liten bag), svintung och på bristningsgränsen överpackad zarakasse och den gula faran som utan tvekan drog strax över 20kigg. Dock var hela min kropp ett bagage den dagen, både i bemärkelsen att den var okontollerad, seg, bråkig, tung, i vägen och all that shit, men också fullprppad - fullproppad och maxxad av minnen, lycka och längtan tillbaka. Att säga att den senaste veckan varit The time of my life är knappt förrätten, näj, det är ett hån, det går inte att beskriva i ord, men beskrivningen The time of my life är så pass mild att vi nästan snackar tandpetaren i oliven i fördrinken, försök fatta då, min vecka var T H E S H I T!

Nu sitter jag här och fingrar på mina spanska nya plattor, och om inte klockan var så sent sku jag dunka på med lite karibiskt nu, men då får man sånna som tycker att sömn är viktigt på sig. Nu sitter jag här och längtar tillbaka så jag nästan spricker. Jag saknar hotellet med den gräsliga gröna färgen, jag saknar vinet för 0.68 och skumpan för 1.90. Jag saknar mjuka avokader som är gröna, jag saknar dem med örtsalt på, ätandes i täcket på balkongen. Jag saknar apelsinerna, den improviserad vegkebaben, jag saknar smakerna. Jag saknar spanskan, vågorna, KARNEVALEN, balkongen, folket, dansen, mörkret, ljuset, stranden, staden. Ja jag saknar nästan tillochmed pensionärerna. Tillochmed de creepy tavlorna. Nu sitter jag här, high on life, och kliar på mina konstiga myggbett, ruffsar i mitt något solblekta hår, synar den lite flammiga nyansen på armar och ben, letar efter ytterligare lite sand i öronen och vägrar, VÄGRAR packa upp allt ännu. Jag måste suga på resan, känslan och veckan ett litet litet tag till. Och jag lovar er, ni kommer få höra om den här resan, läääänge, för det är faen bland det bästa jag någonsin gjort. (Nu kanske inte det säger så mycket, men tänk på olivtandpetaren igen då..)

På vägen hem från tåget i den ohumant kalla nordiska natten, stannade jag till för att njuta av samma stjärnhimmel som jag dansat till nätterna i ända, eller njutit av från en stenpir vid havet eller drömt mig bort i från täcket på balkongen. Jag letade efter karlavagnen, som jag sett tvärtomifrån de senaste dagarna, sökte utan att finna. Men insåg återigen vilken tid jag haft och hur underbart underbart livet egentligen är. Nu ska jag nog ta en liten mysstund, kolla på lite bilder och kanske lägga över någon av plattorna på podden och somna till lite spanska fraser. När jag sedan vaknar imorgon ska jag köra spanskt på tåget till skolan, kanske ta på mig nåt fynd från espania, kolla bilderna IGEN, beundra brännan och aldrig aldrig glömma mina minnen.