Dagen började rätt jobbigt, ja imorse var det lite jobbigt att vara jag. Mest var det de röda linserna till matlådan som bråkade, de trillade åt alla håll och gjorde fula fläckar på min fina nya tröja som jag verkligen ville ha på mig idag. Åkte med pappsen till SU, och mötte upp Åsa där vid tio, himla bra, hon hade paxat fotöljerna i den tysta läsesalen. Med lite kaffe, russin, godis och en mysig matlådelunchpaus och sedan besök av Anna kirrade jag hela Schudson-boken, dvs närmare 90 sidor engelskt trassel om The Sociology of News. Åsa trallade i väg till boxpasset, (som jag egentligen verkligen ville köra, men har ju inte haft råd att köpa kort än, och kan nog inte provträna hur många gånger som helst.. haha, next week baby!) men Anna väntade snällt tills jag var klar med det sista kapitlet och sedan gjorde vi sällskap. Jag skulle lämna tillbaka en klänning i city och sedan tog vi en promenad genom gamla stan med varsin latte i handen, genom det härliga vädret. Jaa dagens väder gjorde mig faktiskt på gott humör. Ljumna vindar och en ljus himmel, allt som jag saknar är lite grönt, men så här kan jag lätt tänka mig resterande vinter. Men vissa ångestmoln infinner sig i hjärtat och huvudet när man tänker på anledningen till att det är vår redan, eller att mormors ljusrosa rosor utanför köksfönstret blommade på julafton...
Med humöret på topp efter en bra dag, och en härlig promenad hem från tåget, under ljus himmel och karibiskt i öronen öppnade jag muntert den vita ytterdörren och möttes av myspappa som stod och lagade sin speciale de la casa - grönsakssoppa vid spisen. Vi småpratade lite och jag kände mig fortfarande nöjd och duktig. Började leta runt efter någon eventuell post, men utan att finna, så jag frågade pappa som med busig blick och lite hånfullt flin pekar på bordet. Jag tittar en gång, och sedan en gång till - då jag får en emotionell smocka i ansiktet. På bordet ligger det oranga kuvertet och orden DEN ALLMÄNNA PENSIONEN retar i ögonen. Det här är faan inte okej. Jag orkar inte. Jag sliter upp skiten och pappa läser nyfiket över axeln och säger "50 spänn eller?? hahaha", men jag ser två summor, en stor fet nolla och sedan någonting på tretusen, vi läser tillsammans, men fattar ingenting. Jag har ju knappt haft ett redigt jobb i mitt liv, dessutom har jag precis rullat över från ettan till tvåan (tonåring till tjugo) och jag kan inte låta bli att tycka att det är liite onödigt att skicka ut ett äckligt ångestladdat kuvert med värdelös infomation. Men men, någon gång ska man väl börja oroa sig för sånt också, men inte än, hejdå dumma kuvert!
Nu ska jag glömma kuvertet och brassa på med karibiskt och sedan pluggapluggaplugga tills jag storknar! Adios!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar