CnP II - this is a story

this is a story

both you and i know
that it ain´t over until it´s over baby
I never told you all of my secrets
I don’t know your thoughts these days
but you got no time for the messenger

oh, cut out the middle man
cause you make me sick and I’m not leavin’, till you’re leavin’
you better watch your step
we might as well be strangers in another town

and when you are away I’m even loving you more

“Pissing everywhere isn´t very Chanel”

Don´t take the love in a box

Egen tolkning & cut n´paste

Jag önskar att du var han, och jag önskar att jag var hon. Jag har fått en liten bit av dig men det får mig att tänka på att falla. Jag var vid din sida, tills jag började tappa min väg. Allt kan vara så bra, men jag vet den här sortens kärlek är fel. Kärlek är bara en känsla, vem behöver kärlek, vem behöver en himmel ovanför? När du älskar mig, älskar jag dig, men jag ska vänta på dig tills stjärnorna slocknar. Berätta vart du kommer ifrån, vi ska åt samma håll.

Tangentterapi

Tankar, minnen, längtan, ord, ansikten, känslor, det som varit, det som sker, det som komma skall - allt snurrar i huvudet. Som små sockervaddsliknande andar, ord ord ord eller bilder.

I munnen och huvudet formuleras meningar, ord, tankar, idéer - storslagna idéer. Det är nästan som om det formulerade viskas i huvudet, och som att munnen formulerar det som galenskapsviskar ut det - ut i den riktiga världen.

Det riktigt spritter i fingrarna och hjärtat flackar till av längtan och glädje när en penna eller ett tangentbord skådas. Hela kroppen värker och längtar att få uttrycka sig, att få ut de dunkande och brännande orden.

Allt bara finns där, både färdigpacketerat, men också som vilda, vilsna, virriga idéer och tankar.

Men å, det här var igår. Då fanns det ingen tid.

Nu sitter jag här med både pennor, papper och tangentbord, visserligen inte mycket energi eller tid, men verktygen. Tankarna, idéerna, känslorna och allt annat finns också kvar, men det kommer liksom inte ut. Allt jag kan få ur mig är ett försök till att vädra min längtan, mitt begär och känslan av skrivlust, fantasi eller kalla det ett steg närmre galenskap. Jaa, för det är väl egentligen vad det här är? Här sitter jag och “pratar” med mig själv, om allt och ingenting. Men det är härligt, härligt att se de små vita tangenterna tryckas ner under mina fingrar. Härligt att se hur de små, fula sanseriff-bokstäverna bildar ord, mening en känsla. Härligt att få vara här, nu.

Ljuset

Tänk om den lilla fladdrande lågan i den lilla rosa näckrosen av pärlskal skulle fladdra i väg och bita tag i något annat än den lilla svarta veken. Snabbt kan lågan ta tag, ta över och ta bort. Ett ögonblick går så fort, en olycka häder så lätt.
Allt och inget kan hända utan avsikt och åsikt.
Ljuset som lyser upp, eller ljuset som bländar. Lågan för hopp och glädje eller lågan för förtvivlan och sorg. Värmen för livet, eller livet för värmen.
En liten låga som kan tändas och släckas

samla livet

En gång samlade jag på saker, samlade på saker som höll mig vid liv.
När jag upptäckte att livet blev ett samlande och mitt liv inte var något någon, inte ens jag själv ville samla på, ändrade jag mig.
Jag började samla på livet.
Samlade på allt som gjorde livet värt att leva, eller som jag trodde gjorde livet värt att leva.
Små saker som fick mig att minnas de stunder då livet var som bäst. Fåniga saker som inte betydde något i sig, men för mig, för minnet.
Livet blev en tävling, en tävling där jag ville vinna första pris i de bästa, mesta och flesta minnena. Då försvann meningen med samlandet, livet och min minnesask blev full.
Jag slutade samla, fyllde istället min tid, mitt hjärta och mitt sinne med nuet, proppade dagarna så fulla att jag knappt hann tänka över vad som hänt eller skulle ske. Jag glömde bort, felprioriterade och gömde mig bakom en fullbokad kalender, så fullbokad att jag inte hann skriva i vad den var fullbokad med.
Men spetsen som allt vilat på välte över, trådarna som höll mig uppe gick av och världen jag gömt mig bakom tynade bort. Det gav mig nya glasögon, som visade mig livet, eller vad livet kan bli.
Nu sitter jag här, och minns.
Jag minns i nuet.
Jag minns när jag samlade, att jag samlade, vad jag samlade. Nu vet jag inte om jag samlar mer, jag lever. Men livet sparas, utan att man behöver samla på det. Även om jag nog fortfarande gör det, i rädsla för att glömma bort, vad som gör livet värt att leva.