samla livet

En gång samlade jag på saker, samlade på saker som höll mig vid liv.
När jag upptäckte att livet blev ett samlande och mitt liv inte var något någon, inte ens jag själv ville samla på, ändrade jag mig.
Jag började samla på livet.
Samlade på allt som gjorde livet värt att leva, eller som jag trodde gjorde livet värt att leva.
Små saker som fick mig att minnas de stunder då livet var som bäst. Fåniga saker som inte betydde något i sig, men för mig, för minnet.
Livet blev en tävling, en tävling där jag ville vinna första pris i de bästa, mesta och flesta minnena. Då försvann meningen med samlandet, livet och min minnesask blev full.
Jag slutade samla, fyllde istället min tid, mitt hjärta och mitt sinne med nuet, proppade dagarna så fulla att jag knappt hann tänka över vad som hänt eller skulle ske. Jag glömde bort, felprioriterade och gömde mig bakom en fullbokad kalender, så fullbokad att jag inte hann skriva i vad den var fullbokad med.
Men spetsen som allt vilat på välte över, trådarna som höll mig uppe gick av och världen jag gömt mig bakom tynade bort. Det gav mig nya glasögon, som visade mig livet, eller vad livet kan bli.
Nu sitter jag här, och minns.
Jag minns i nuet.
Jag minns när jag samlade, att jag samlade, vad jag samlade. Nu vet jag inte om jag samlar mer, jag lever. Men livet sparas, utan att man behöver samla på det. Även om jag nog fortfarande gör det, i rädsla för att glömma bort, vad som gör livet värt att leva.