Bomber och pensionärer - en vanlig tripp till kusten

Äntligen var jag på väg tillbaka, till mitt fantastiska Göteborg. För ett fantastiskt sista-minuten-pris skulle jag få sätta mig på ett av de välkända SJ-sätena för en resa genom landet lagom. Släpandes med för mycket packning, men med ett leende på läpparna fann jag tillslut min vagn och min plats. Men ve och fasa, platsen var upptagen - av en suspekt svart damväska. Vänligt frågade jag den unge herren eller den äldre ynglingen invid fönstret om väskan var hans (!!) eller var dess ägare befann sig. Till svar fick jag ett vresigt mumlande som menade på att han inte visste vart den förbaskade väskan kom ifrån. Något försmulat snopen satte jag mig ett säte bort för att låta tiden avgöra saken. Men vagnen fylldes på och snart kom mitt lånades sätes rätte uppvärmare, men kvar stod väskan. Plötsligt engagerade sig en tant bredvid varpå hon slängde ur sig mycket sakligt "det kanske är en bomb i väskan"! Jag började ofin som jag är att skratta, varpå hon blängde ögonen ur mig och frågade om jag möjligtvis genomsökt väskan. Tillbaka fick hon halva vagnens uppmärksamhet och min öppna mun. Tanten, som förövrigt hade linnebyxorna uppdragna till armhålorna, slet åt sig väskan och började gräva. Snart utropade hon högt och tydligt att väskan tillhörde en äldre dam som "säkert hade blivit akut sjuk". Efter det vräkte hon sig ner bredvid den stackars mannen som satt invid fönstret (bredvid väskan och mig) och frågande "känner du igen den här damen?" Självklart gjorde han inte det, och vände sig så mycket åt fönstret som det bara gick för att slippa eländet. Tanten var i detektivextas och hann drabbla ur sig minst en gång varannan minut att hon jobbade med äldre, så hon minsann visste vad som kunde ha hänt den stackars väsk-ägaren. Snart fick tanten fatt på tågets "ordförande" och så småningom var väskan överlämnad till ansvarig personal. Efter all uppståndelse kopplade jag in lurarna och försvann i min boks värld. Även om det var en rolig liten vardagsförfriskare jag just varit med om, var det skönt att den var över.

Några timmar senare trillade jag äntligen av tåget och möttes upp av di nära och kära. Hjärtat tog sig ett litet extra skutt till ljudet av spårvagnens pling och doften av min favoritstad på kusten. Nu var sommaren i sitt esse. Det var varmt och jag befann mig just där jag ville vara.