Sommarens galenskap med fula människor och svävande ynglingar

Sommaren är ju som vi konstaterat en fantastisk tid. Man släpper allt och gör vad som faller än in. I bästa fall skiner solen och man är ledig, men även om det inte är så så är det något visst med den delen av året som sätter igång någon gång i eller efter Maj. Folk är lite extra allt. Trots att sommaren är fri och vacker känner ändå många av oss en slags press - att hela tiden må jättejätte bra och framförallt få ut maximalt av denna fantastiska livsnjutartid. Detta går snart över i en slags galenskap. Galenskapen kan visas sig i många skepnader. Man kan köra "all-in" hela tiden och tillslut göra bort sig och trötta ut sig själv, man kan sitta hemma och planera allt man inte kommer att hinna göra eftersom all tid går åt att planera, eller så blir man bara stressad eller lycklig och allt går åt skogen eller till paradiset. Jag tror allt handlar om andning. Andas man lugnt och lever för stunden får man ut det maximala, och mår bra. Visst finns det alltid saker man inte hinner göra, personer man inte hinner träffa, stordåd man inte hinner utföra eller garderober man inte hinner rensa, men sånt är livet, lev med det.

Under veckan har jag dock beskådat ett par härliga sommartokiga människor, om de är lyckliga, stressade eller bara helt galna det anser jag mig inte vara i stadie att döma, gör det själv eller gå ut och lev ditt liv, som det är och som det blir!

- Blå tunnelbana, måndag kväll. Dörrarna öppnas och en skraltig och arg röst bryter det vanliga svenssonsorlet med ett "Usch, va många fula människor!" Minuten senare haltar det in en liten dam och sätter sig sedan ner några säten bort från mig. Där kurar hon ihop sig med armarna i en bestämd surmulen gest för att sedan hela tiden grymta surt med ögonen hårt igenstängda. Varje gång hon försiktigt öppnar ögonen, stängs de snabbt igen och hela hennes lilla ansikte skrynklas ihop i ett äcklat och irriterat ansiktsuttryck fullt av avsmak.

- Sitter på tåget hem, 85% borta i min lilla iPodvärld. Men så händer det, helt plötsligt lyfter ynglingen som står bredvid mig. Jag hajjar till och hinner fundera över mitt mentala tillstånd när hans fötter helt plötsligt svävar. Jag håller i mig lite försiktigt i mitt säte för att långsamt höja blicken och reda ut miraklet. Och där uppe hänger han, med armarna hårt fastklamrade på längs gångens stolpar med en fullkomligt neutral min. Jag och mina medresenärer skrattade, förundrades men njöt av den fantastiska galenskapen, däremot ångrar jag fortfarande att jag inte tog reda på hans orsak.