purple haze

gatumusikanten inne på den alltid så folkfulla gatan mitt i stan har blivit äldre, hans hår är gråare och kinder rödare. jag undrar hur han mår och när hans hjärta bankar som hårdast. det var länge sedan vi först möttes. jag beundrar på håll och mitt hjärta värker över jordens fel. längs gatorna river fascisterna ner kulturens spirande färger och turisterna kvällsfikar längs stråken medan himlens ljus sakta singlar neråt. i rulltrappan står människor som är på väg någonstans, eller inte alls. deras hjärtan kan vara försvunna men kroppen står märkligt nog kvar med tom blick och utan innehåll. jag minns ungdomens kittlande händelser och inser att det här är sommaren som vi blev äldre. tiden som vi gjorde allt samtidigt som inget. det där vuxna är fortfarande långt borta men medan jag ser en sliten farbror tömma burken ner i fortet för att sedan låta naturen få det upp igen inser jag att livet inte stannar. det går vidare, trots allt. natten är mörkare än förut och mina behov ökar allt mer. i konsumtionens mitt och med fulla påsar känner jag hur världen trillar över mig och fyllnaden är tomma hopp. substitut för det som är svårare att hitta än det enkla. i morgon är en annan dag och vi hoppas på mer.