Lååång torsdag

Sitter i skolan. Med brännande kinder. Efter föreläsning, tidningsmöte, och utan lunch! Det blev rätt sent igår, men grymt kul! Det blev en lagom runda faktiskt, eller nja, lagom och lagom, men det blev en runda, med varierande tempo, inslag, intag och röj. Gula villan; soffhäng, nachos och billig carlsberg, Allhuset; piratfest, konstig musik, inträde och lite sur öl, (Skeppsbar; helt tomt och öde, så vi vände i hallen), After; fotboll, tolvåringar och dyr öl och Kolingsborg; club democrazy; röj, sthlmboogielängtan, tinitusvarning, dansadansadansa, mera tolvåringar, håkan och rosa shots.

Nu ska jag ta tag i den här dagen, mina små projekt och mitt liv.
Kanske lite mat först bara, mera kaffe och lite sol!

Rädda världen med alla medel !

Trots allt vill jag fortfarande rädda världen. Och jag tror vi kan göra det - tillsammans. Alla på en gång! Som jag tidigare predikat om, om alla gör något kommer vi komma långt! Det gäller bara att använda huvudet. Som Bob Geldorf till exempel, med sina rädda-världen-galor. Eller H&M med exemlevis Fashion Against Aids-kampanjen. Låt oss använda det vi har, till något bra. Hur naivt det än låter, så tror jag att man kan utnyttja allt till att göra skillnad. Ditt namn, dina pengar, din tid, din styrka, dina kunskaper, dina möjligheter osv.
Viktor & Rolf gav ett bidrag på modeveckan i Paris. Bra där, hett tänk och grymt snyggt!

the stars, again

Ikväll var kvällen då jag skulle styra upp mitt liv. Plugga, söka jobb, bestämma mig för saker, betala sista räkningen och allmänt fixa till tusen. Men så blev det ju inte. Såklart! Men i stället för att knäppa på tvn eller deppa ihop hemma (eftersom jag ändå inte orkade göra något vettigt..) bestämde jag mig för en kvällsprommis med Isa och Doris. Vi möttes upp i den iskalla och mörka kvällen, men jag fastnade vid stjärnorna. Som vanligt. Men tack vare kylan var vi tvungna att öka tempot och vi drog av en rejäl promenad bort mot och i Saltis. Det var härligt. Bara mörkret, kylan och vi. Dessutom pratade vi som vanligt härligt ut om allt och inget, blandat med skratt och minnen. Underbart var det.

På slutsträckan hem, kunde jag såklart inte låta bli att nostalgiskt snegla bort mot ett visst fönster, inte heller kunde jag låta bli att tänka på allt som varit och kunnat ske. Sen blev det lite jobbigt och när jag tog sista trappen upp, själv, tog mörkret nästan över. Jag njöt en stund till av stjärnhimlen, men kunde inte hålla de jobbiga tankarna borta. Ikväll för de jag förlorat. På det som har varit och på dem som funnits men aldrig kommer tillbaka. Visst finns de kvar i mitt hjärta och mina minnen, men det räcker inte. Inte helt. Inte för mig. Inte just nu. Lite jobbigt blev det, men det går snart över.

I förmiddags var livet underbart, och jag studsade söder fram med Peps Persson i lurarna på väg till underbart lunch med underbart sällskap. Eftermiddagen var tvungen att få lite hjälp, i form av pepp från Hoffmaestro. Under kvällen då jag skulle sporra mig själv att sätta igång, ta tag i allt sattes tilltron till Maia Hirasawa. Frågan är nu om jag ska låta allt komma ut, i lite hjärtskärande snyftlåtar eller depplåtar a la tonåren? Eller så kör jag all in med Andrew Strong och Ain´t no mountain high enough!?

Jag vill rädda hela världen lilla mamma

I thought I knew you

I know who I am, but who are you?
Youre not looking like you used to
Youre on the other side of the mirror
So nothings looking quite as clear
Thank you for turning on the lights
Thank you, now youre the parasite
I didnt think you had it in you
And now youre looking like I used to!

Festen som tog mig tillbaka

Arm i arm, båda iklädda stövlar, med vinet i högsta hugg fäller vi upp paraplyet och styr stegen mot ännu en kväll i festens tecken. Fest i förorten. Vår förort. När vi passerar under tunneln, är det som om vi kommer in i en annan värld. Det är som om vi färdas tillbaka, till en tid som passerat, tiden i våra liv där nästan hela världen fick plats i vår lilla förort, då det bortanför Saltsjöbanan, Nackas bäska skolmatssalladsbord, klasstoppen, delfinen och kvällshäng vid gungorna, - knappt existerade.

Vi fortsatte backen ner, förbi skogsdungen, skolan, genom allén och sedan typ andra tvärgatan till vänster ner. Sedan följde vi ljudet. In i porten, ut i loftgången och ner med handtaget. Vi stannade till lite i hallen - och vips var man fjorton igen. Iallafall alla andra. Eller okej, egentligen var nog ingen fjorton, (några var väl 17-18, men de flesta bra över 20) men det kändes så. Trots ett härligt och hjärtligt välkomnande och mycket hälsande kände vi oss inte helt hemma. Lite malplacerade, men vi tittade på varandra, skrattade, tog fram vinet och gick inåt. In i dimman, kvällen och festen. Vi satte oss mitt i smeten, men höll oss för oss själva, hade en del catching-up to do, men vi kunde inte heller låta bli att åskåda balunset. Under åskådningen blev det bitvis lite för mycket av det goda för många, och även the other way around. Men det var ärligt all in, och det är ju så det ska vara. Sen kan det ju bli lite väl mycket all in, exempelvis TPT (torsk på träsprit) eller TiT (tuttar i trynet) och ibland blir man lite för väl medveten om att det som en gång tas in, måste på ett eller annat sätt (eller golv..) ut igen... Nu låter det som om vi satt där i Herméssjalar, kristallglas och med benen tätt intill varandra grinade illa. Men så var det inte alls, vi satt mitt i härligheten, i den obäddade sängen, drickandes ur flaskan med ett stort leende på läpparna. Vi mindes och återupplevde, och ibland blev vi återigen nästan fjorton. Stundtals blev vi tillochmed ännu yngre, det vill säga typ tolv, när gamla barndomskompisar och klasskompisar la armen om en och började prata minnen. Jag tog dock ledningen, oss emellan, för Felicia var det få som kände igen. Vilket är konstigt, då hon hänger mer i Fiskis än vad jag gör. Vet inte heller om jag ska ta det som en komplimang eller om jag ska ta det som om jag knappt förändrats på närmare tio år. Just då struntade jag i det, tog en klunk till, återupplevde minnen och hade kul.

Efter ett tag blev det väktarbesök, lägenheten tömdes och vi hamnade ute i regnet. Där ute blev det catfight mellan fjortisarna, tjafs om vart vi skulle ta vägen och tillslut rätt trångt under Felicias paraply. Många tappade vi på vägen, men jag, felicia, födelsedags(fiskis-)fredrik, ölkassarna och några gangsters höll ihop tillsammans under paraplyet och styrde stegen mot mera fest i ett litet hus på en av höjderna. Där var festen i full gång, och rocken hördes långt ut i natten. I denna hall stannade vi inte, utan gick rakt in och slog oss ned bredvid högtalarna på golvet. Och här rullade timmarna i väg. Folk kom och gick, samtal började och slutade, skräddarben på golvet blev ett knä i soffan och sedan de lurviga på dansgolvet. Det var kärlek, gangsters, rock, hiphop och skratt. Och öl. Men när playknappen tryckes ned med Hoffmaestro på displayen blev kvällen till magi. Alla tillsammans, alla på en gång. Så småningom lyckades vi manipulera låtvalet lite, och när Felicia kirrade Mr. Cool var faan kvällen i hamn. Där stod vi, och varken jag eller de äldre gangstergrabbarna sparade på rösten och hiphopmovesen. Det var all in. All in i förorten. Faan va fint.

Hemma igen, imorse, vid 05.37 var jag efter en något annorlunda men jäkligt kul helkväll trött, men nöjd och glad.

Fredagskväll i förorten

Fredagen var en riktigt bra i sitt slag, även om ingenting blev som jag hade tänkt mig. Började med en rätt seg föreläsning då jag också hann genomlida ett smärre inre sammanbrott då procentsatser, statistikmetoder och liknande slängdes upp på tavlan. Detta läktes dock rätt bra (för stunden) med en extremt god kopp kaffe i rasten. Efter skolan körde vi fredagslunchen i kungshallen. Efter det mötte jag upp min käre bror som jag inte träffat på en dryg månad. Vi fikade, pratade, skrattade och drog sedan en ytterst underbar och efterlängtad dreva i söders småbutiker. Därefter bar det i väg till Solna för middag hos bror och hans fantastiska donna. Middagslistan utökades med säkerligen stockholms sötaste treåring och annat trevligt folk. Kvällen blev mycket trevlig med god middag, vin, gott sällskap och härligt treåringsröj. Sen var det tänkt att jag skulle på inflyttningsfest, men klockan blev mycket och jag rätt seg. Ville verkligen egentligen, men var inte så upplagd för fet fest kände jag. Istället blev det röda linjen åt söders yttermarker och ett för kvällen rätt lungt grabbkollektiv med Åsa, för min och det ekologiska vinets del. Där hade Freddan laddat upp med ost, kex, oliver och annat civiliserat tilltugg. Det blev soffhäng, tv-spel och lite sliriga konversationer med fin utsikt. Timmarna flög och jag missade bussen, så det blev Åsas soffa på söder fram på morgonkvisten. Till frukost bjöds nybakat och en Sthlm boogie i täcket, med regnet smattrande mot rutan.


För övrigt kan jag bara meddela att man kan få träningsvärk i ryggen om man röjer, leker flygplan, dansar och hoppar högt med en treåring i armarna lite för länge. Men det är det fan i mig värt. Inga konstigheter, bara skratt. Och bus.