Festen som tog mig tillbaka

Arm i arm, båda iklädda stövlar, med vinet i högsta hugg fäller vi upp paraplyet och styr stegen mot ännu en kväll i festens tecken. Fest i förorten. Vår förort. När vi passerar under tunneln, är det som om vi kommer in i en annan värld. Det är som om vi färdas tillbaka, till en tid som passerat, tiden i våra liv där nästan hela världen fick plats i vår lilla förort, då det bortanför Saltsjöbanan, Nackas bäska skolmatssalladsbord, klasstoppen, delfinen och kvällshäng vid gungorna, - knappt existerade.

Vi fortsatte backen ner, förbi skogsdungen, skolan, genom allén och sedan typ andra tvärgatan till vänster ner. Sedan följde vi ljudet. In i porten, ut i loftgången och ner med handtaget. Vi stannade till lite i hallen - och vips var man fjorton igen. Iallafall alla andra. Eller okej, egentligen var nog ingen fjorton, (några var väl 17-18, men de flesta bra över 20) men det kändes så. Trots ett härligt och hjärtligt välkomnande och mycket hälsande kände vi oss inte helt hemma. Lite malplacerade, men vi tittade på varandra, skrattade, tog fram vinet och gick inåt. In i dimman, kvällen och festen. Vi satte oss mitt i smeten, men höll oss för oss själva, hade en del catching-up to do, men vi kunde inte heller låta bli att åskåda balunset. Under åskådningen blev det bitvis lite för mycket av det goda för många, och även the other way around. Men det var ärligt all in, och det är ju så det ska vara. Sen kan det ju bli lite väl mycket all in, exempelvis TPT (torsk på träsprit) eller TiT (tuttar i trynet) och ibland blir man lite för väl medveten om att det som en gång tas in, måste på ett eller annat sätt (eller golv..) ut igen... Nu låter det som om vi satt där i Herméssjalar, kristallglas och med benen tätt intill varandra grinade illa. Men så var det inte alls, vi satt mitt i härligheten, i den obäddade sängen, drickandes ur flaskan med ett stort leende på läpparna. Vi mindes och återupplevde, och ibland blev vi återigen nästan fjorton. Stundtals blev vi tillochmed ännu yngre, det vill säga typ tolv, när gamla barndomskompisar och klasskompisar la armen om en och började prata minnen. Jag tog dock ledningen, oss emellan, för Felicia var det få som kände igen. Vilket är konstigt, då hon hänger mer i Fiskis än vad jag gör. Vet inte heller om jag ska ta det som en komplimang eller om jag ska ta det som om jag knappt förändrats på närmare tio år. Just då struntade jag i det, tog en klunk till, återupplevde minnen och hade kul.

Efter ett tag blev det väktarbesök, lägenheten tömdes och vi hamnade ute i regnet. Där ute blev det catfight mellan fjortisarna, tjafs om vart vi skulle ta vägen och tillslut rätt trångt under Felicias paraply. Många tappade vi på vägen, men jag, felicia, födelsedags(fiskis-)fredrik, ölkassarna och några gangsters höll ihop tillsammans under paraplyet och styrde stegen mot mera fest i ett litet hus på en av höjderna. Där var festen i full gång, och rocken hördes långt ut i natten. I denna hall stannade vi inte, utan gick rakt in och slog oss ned bredvid högtalarna på golvet. Och här rullade timmarna i väg. Folk kom och gick, samtal började och slutade, skräddarben på golvet blev ett knä i soffan och sedan de lurviga på dansgolvet. Det var kärlek, gangsters, rock, hiphop och skratt. Och öl. Men när playknappen tryckes ned med Hoffmaestro på displayen blev kvällen till magi. Alla tillsammans, alla på en gång. Så småningom lyckades vi manipulera låtvalet lite, och när Felicia kirrade Mr. Cool var faan kvällen i hamn. Där stod vi, och varken jag eller de äldre gangstergrabbarna sparade på rösten och hiphopmovesen. Det var all in. All in i förorten. Faan va fint.

Hemma igen, imorse, vid 05.37 var jag efter en något annorlunda men jäkligt kul helkväll trött, men nöjd och glad.