Förkylning och ingen Magnus Carlsson. Men kvällen blev riktigt bra ändå!

Idag har jag grova problem att få in alla hästarna i stallet. Jag som skulle gått upp sådär lagom duktigt tidigt, fikat, pluggat, städat, kurerat mig och gjort allt det där andra som bara samlas på hög. Men nejdå, jag vaknar vid nio, för att somna om till tolv, äta fruktost och vips är klockan två. Lite ångest åt alla håll och allmänt oduktig. Försöker läsa och svara på de förbannade instuderingsfrågorna, men för varje ord jag läser desto mindre fattar jag eller registreras i hjärnkontoret. Där uppe verkar de ha semester idag. Det är faan inte klokt, det är ju 2000-talet, kan inte hjärncellerna vara som folk o inse att det inte finns någon rast och ro längre? Hopplöst fall.

Gårdagskvällen blev himla nice iallafall. Jag, Emma och Anton grundade på Carmen för att sedan ta röda linjen bortåt hem till Nina och hennes 25årsfest med filmtattotema. Efter att Anton lyckats virra runt oss kring Ninas hus och kvarter i mörker, kyla och lera hittade vi äntligen fram - när vi testade mitt ursprungliga förslag. Såklart! Hos Nina kände jag bara henne och Sanna, men det var en hel drös annat trevligt folk där. Vissa trevligare, fullare eller diskussionskåtare än andra, hursomhelst trevligt. Och trevliga. Efter lite övertalande samlades vi framför tvn och de sista skälvande minuterna av melodiernas festivals final. Där satt vi, alla rätt spända, men ändå lite förvirrade, men Sanna knäckte nöten: "Det är inte lika spännande när man inte hejar på någon..." Själv satt jag bara och undrade när Magnus Carlsson skulle komma in i limegröna braller och köra gärnet i rutan. Men ingen Magnus kom, så jag fick hålla till godo med Björn Gustavsson, vilket gick rätt bra det också. Det absolut roligaste med killen är att hans tokdans är identisk med en god väns danssteg. DET kallar jag humor. Var härligt att höra lite götebosska också! Hursomhelst, huruvida Perrelli var bäst eller inte, kan tvistas. Själv har jag inte hört många bidrag i år, men tycker att hennes Hero ändå faktiskt har någonting. Visst låter den som hundra andra, och visst är hon lite väl uppkörd och överspänd, men what the häck, tjejen sjunger schlager och det tackar jag faktiskt för. Hero är schlager. Okej, inte riktig schlager, som på Loa Falkmans, Carolas och Herreys guldtid, men så nära man kan komma så här tids. Gillar man inte det så ska man nog inte titta på schlagerfestivalen. Hade Nordman vunnit, hade jag emigrerat.

Sofforna och köket fylldes sedan med drinkar, musik, dans, "sällskapslekar" och lite mer folk, däribland Andreas och sedan Fredrik. Kvällen var mysig och härlig. Perfekt när man är lite förkyldhängig. Tiden gick fort och snart kom vi på att vi nog faktiskt ska med sista tuben, och vi hann. Bredvid oss satt Jack Sparrows svenska lookalike (ja lovar han var väldigt lik!!) och färden urartade i korianderkrig. Eller var det koriander? Turbulens på slussen innan alla hittat rätt och jag trillade ner för trappen själv, men halva trenchen nerkryddkrigad. Efter knasiga men underhållande "möten" vid spärrarna och i busskön somnar jag nästan med en gång jag knallat hem, med busschafförens vänliga "om det är någon som blir lite åksjuk, så finns det påsar här framme" i högtalarna när vi byter fil vid henriksdal, i öronen.