Promenerar hemåt genom ett mörkt och regnigt södermalm. Håret lockar sig åt fel håll, benen känns tunga och kvällen rätt motig. Luvan på tröjan åker på och där inne i mörkret fyller jag öronen, hjärtat och världen med musik från den lilla rosa. Letar efter något hjärtskärande, eller något snyftigt, men bestämmer mig för lite hård poprock och känner sådär härligt tonårssvår igen. När de vita tygskorna plaskar i en vattenpöl i två konvexa gatuplattor vill jag bara upp på kanten och skrika. Det är precis där som det ska klippas tillbaka eller framåt i tiden eller så är det då som kameran ska göra en svängom över Stockholms skyline på andra sidan vattnet, i den musikvideon som för stunden blir mitt liv.
Jag längtar efter din hand i min, och undrar var du är. Du som står någon annanstans och tittar på samma stjärnhimmel som jag. Du som går och dikterar på en kärlekslåt utan att ha någon att skriva den till. Du som i lyckans tid ändå saknar och längtar. Precis som jag.
1 kommentar:
NINNI!!! Det krävs två bebis. Vi kan väl ta en riktigt lång promenad någon dag över söders höjder, dricka lite folle (efter min viiiiiita period) och drömma oss tillbaka till när vi var 15? Ibland måste livet få vara precis så, som det var när man var 15; fruktansvärt ångestfyllt. Så länge man är två så är all ångest överkomlig. Du & jag
Skicka en kommentar