Ikväll var kvällen då jag skulle styra upp mitt liv. Plugga, söka jobb, bestämma mig för saker, betala sista räkningen och allmänt fixa till tusen. Men så blev det ju inte. Såklart! Men i stället för att knäppa på tvn eller deppa ihop hemma (eftersom jag ändå inte orkade göra något vettigt..) bestämde jag mig för en kvällsprommis med Isa och Doris. Vi möttes upp i den iskalla och mörka kvällen, men jag fastnade vid stjärnorna. Som vanligt. Men tack vare kylan var vi tvungna att öka tempot och vi drog av en rejäl promenad bort mot och i Saltis. Det var härligt. Bara mörkret, kylan och vi. Dessutom pratade vi som vanligt härligt ut om allt och inget, blandat med skratt och minnen. Underbart var det.
På slutsträckan hem, kunde jag såklart inte låta bli att nostalgiskt snegla bort mot ett visst fönster, inte heller kunde jag låta bli att tänka på allt som varit och kunnat ske. Sen blev det lite jobbigt och när jag tog sista trappen upp, själv, tog mörkret nästan över. Jag njöt en stund till av stjärnhimlen, men kunde inte hålla de jobbiga tankarna borta. Ikväll för de jag förlorat. På det som har varit och på dem som funnits men aldrig kommer tillbaka. Visst finns de kvar i mitt hjärta och mina minnen, men det räcker inte. Inte helt. Inte för mig. Inte just nu. Lite jobbigt blev det, men det går snart över.
I förmiddags var livet underbart, och jag studsade söder fram med Peps Persson i lurarna på väg till underbart lunch med underbart sällskap. Eftermiddagen var tvungen att få lite hjälp, i form av pepp från Hoffmaestro. Under kvällen då jag skulle sporra mig själv att sätta igång, ta tag i allt sattes tilltron till Maia Hirasawa. Frågan är nu om jag ska låta allt komma ut, i lite hjärtskärande snyftlåtar eller depplåtar a la tonåren? Eller så kör jag all in med Andrew Strong och Ain´t no mountain high enough!?
1 kommentar:
ain't no mountain high kompis! you can do it, jag tror på dig som tusan ;)
Skicka en kommentar