Sätt färg på stekarplan!

Nu sitter jag och skalar av den sista halvtimmen på dagens jobbinsats. Solen verkar allt lysa lite på stekarplans ljusa och pampiga fasader. Däremot ser inte svampen så pampig ut härifrån, uppifrån. Riktigt dassig faktiskt. Jag saknar kossan som en gång stod där uppe, och satte färg på hela atmosfären. Att det inte gjorts nåt mer sånt. Tänk vilket utrymme, det borde ju vara en våt dröm för vilken konstnär som helst. Esteten i mig har under några minuters observation från balkongen här på presscentret kommit på en handfull heta ideér. Eller tänk ett streetartgäng bara få gå lös där ett par timmar. Eller någon halvgalen och rufsig islänning till konstnär, det vore nåt va?

För övrigt börjar väl ytterligare en rätt seg men soft dag lida mot kvällen. Var på studiebesök imorse, sen blev det pannkakslunch på söder med långe farbrorn och framtidens hopp/min vapendragare. Det var riktigt mysigt. Vi tänkte diskutera uppsats, men kom in på allt mellan föräldraskap och motorspalter. Tog det blå, på den röda till jobbet där jag nu som sagt sitter. Blev lite händelserikt förut med lite pyssel och två intervjuer, men nu är det lungt som i en möglig gryta. Snart snart får jag trippa ut i solen (?) och dricka ännu mer kaffe! Ska träffa min enhörning och bästa vän, underbart!

Ikväll blir det till att skriva så fingrarna glöder, sen tidig kudde och lite mer värktabletter. Hoppas sedan på världens vårdag och snällaste hals för en underbar tisdag i början på april 2008.


Avslutar även här med lite Cat Stevens och fantastiska Oh very young

Morning has broken

En rutten lördag blev det igår. Mådde dåligt nästan hela dagen. Försökte göra lite duktiga saker, som att plugga, jobba och skriva på mina artiklar, det gick väl sådär. På kvällen kom febern tillbaka och sedan lyssnade jag på Cat Stevens tills jag blev så trött att det blev dags för kudden. Då var klockan bara tio, en lördagskväll och jag gick och la mig, med tårar i ögonen, feber, ont och en himlans längtan ut till livet. Med en lite piller runt skramlandes i magen, släckte jag lampan och kröp ner. Somnade. Men vaknade stup i kvarten av kvälls- och nattliga sms av mina nära och kära. Vissa glada, andra inte. Var rätt mysigt, att vakna till, halvt feberyrig och läsa sms om vad som hände därute.

Imorse tvingade jag iallafall upp mig vid halv åtta, och utan feber (med fortfarande med halsont) susade jag in till stan. Nu sitter jag på flådiga Hotel Kung Carl och ser ut över ett nyvaket stureplan. Idag är jag presscenteransvarig på Stockholms filmfestival junior, trött men efter omständigheterna rätt glad. Trots allt nedrigt, och trots att jag sitter här och jobbar, sjuk, äckligt tidigt en söndagsmorgon, och trots att jag haft tidernas beigaste helg så är livet faktiskt rätt härligt!

Avslutar med en gammal barndomsfavorit som kan rädda alla mornar:
Cat Stevens - Morning Has Broken

Kärlek till sum´08

Min tro på att sommaren 2008 kommer att bli galet bra växer varje dag. Men med vissa faktum i hand, inser jag att det bara inte kan bli en dålig sommar. Kärlek, musik, sommar, sol och underbara underbara tider.
När jag intervjuade presschefen för Peace&Love tidigare i veckan, fick jag förtur på två artistsläpp som då inte var officiella ännu, vilket de tydligen nu är, det inklusive ett annat artistsläpp till sommarens kärleksfestival uppe i Dalarna säkrar min sommar. Tack! Mycket kärlek till Manu Chao, the Hives och Hoffmaestro! Jag har sett de alla tre förut. Två av spelningarna har varit de bästa jag någonsin varit på (manu på wow07 och hoffe feb08) och det ska bli ovärderligt att se dem igen.

50 timmar senare, fortfarande sjuk och eländig

Över femtio timmar har jag nu vilat. En vilan tillägnat mitt vidriga virus i halsen. Jag har sovit, dånat musik, pratat sjukt mycket i telefon, läst gamla och nya modetidningar och ätit piller. Hela tiden har jag längtat ut till solen och världen på andra sidan mitt fönster. Men halsen känns fortfarande svullen och den gör ont som attan när jag sväljer. Så jag antar att resterande timmar av denna underbara lördag får spenderas här hemma. Sjuk och eländig. Ska försöka ta tillfället i akt (eftersom jag ändå stängt in mig själv) att göra något vettigt. Kanske några av de tusen sakerna som jag skulle gjort för länge sedan, eller kanske öppna boken eller kompendiet som jag köpt till nya kursen. Eller bara röja på soffan och kolla på film tills jag somnar. Lustigt att det ska krävas feber och väldig ont för att jag ska ta det riktigt lugnt. Men ska man göra något, ska det vara ordentligt. Just därför blir det instängt denna helg med modetidningar, tjejfilmer och broken-heart-musik med rossliga mansröster.

"Det finns inga mirakelmedel"

2,5 timmar och 260 spänn fattigare gjorde mig upplyst om att jag har en infektion i halsen. Ett virus. Och som farbror doktorn så snällt meddelade så finns det faktiskt inga mirakelmedel, utan han hänvisade istället till det som min mamma säger till mig ideligen, gratis och utan att jag ens behöver be henne - "det som behövs är vila. Åk hem och lägg dig! Ät och drick mycket! Det är viktigt!" Tack. Självklart ska jag göra allt för att leva upp till herrns krav, även om det är de tre saker som är svårast i mitt liv en dag som denna. Detta eftersom jag har hur mycket som helst att göra och absolut ingen tid och eftersom det gör fruktansvärt ont så fort jag sväljer (jag brukar nämligen inte grina när jag sväljer saliv, äter, dricker eller gäspar.)

Nu ska jag pussla ihop min egen mirakelmedicin av lite receptfritt från apoteket! Wish me luck!

Livskvalitet i stressen och pressen

Känner att det är lite mycket nu. Lite sådär för mycket. Lite sådär att fast jag "bokar" upp alla små lediga stunder med mina underbara vänner, så hinner jag ändå försumma dem. Och trots att jag sitter uppe halva nätterna hinner jag inte hälften av det jag ska. Men men, som vanligt är det mitt eget fel, har tagit på mig för mycket. Men det har gått hittills, så det ska väl gå ett tag till. Jag tycker ju faktiskt att livet är helt underbart, nästan jämt! Faktiskt väldigt mycket nästan hela tiden. Det är ju huvudsaken! Idag har bland annat genomfört min andra professionella intervju med en herre som innehar ett av mina drömyrken. Det var kul, och trots att jag inte var på topp så tyckte jag att det gick helt okej. Är riktigt sugen på att skriva ihop allt nu och sedan förhoppningsvis redigera ihop det med de fina bilderna vi tog i solen! Blir helt uppfylld av att jag faktiskt gör det här på riktigt. Det är så jävla fantastiskt roligt, även om jag egentligen inte riktigt hinner. En annan underbar del av livet är att jag idag avnjöt uterserveringshäng för tredje dagen i rad. Helt fantastiskt! Det är livskvalitet! Med sol, en guldjacka och världens bästa vänner klarar man ALLT!

Vi frös, tiden stannade och centralen tystnade

Vi möts, i solen. samlas. enas. jublar. agerar.
In genom glasdörrarna till Stockholms central. Väller vi. Stora som små, unga som gamla, pirriga som säkra, med eller utan rekvisita. Kameror, journalister, kärlek och aktivister. Vi försöker sprida ut oss, alla något yra. Tummar på posen. Tittar på klockan. Räknar tyst ner, knäskålarna darrar, adrenalinet ökar, andningen blir snabbare och något i otakt.

tio, nio, åtta, sju, sex,
fem (nej nu står vi kanske alla i en klump...)
fyra (oj oj oj, var är du, var är ni, nu blir det pirrigt)
tre (faan, det här ska vara magiskt spontant, skärpning)
två (gaaaaah, ska vi stanna nu, hur ska vi stå, nej men nej, vi möts va? paniiik)
ett (huvudet lägger av och benen skakar)
noll (tusan! det här är såå ingen grym pose)

Vi fryser. I fem minuter visar vi världen att vi inte får låta tiden rinna i väg.
Folk stannar upp och tittar förvånat. Och centralstationen mitt i Stockholm under rusningstid, blir tyst. Först står jag blickstilla. Efter några sekunder vågar jag andas. Efter någon minut sänker jag foten en nanomillimeter för att få benet att sluta skaka. Försiktigt börjar ögonen nyfiket glida fram och tillbaka. Jag ser folk som frusit sina positioner. Journalister och fotografer springer runt och vanliga dödliga människor cirkulerar förvånat och nyfiket. Efter ett tag känner jag hur mina axlar sjunker ner och andningen blir lugn, superlugn och precis när jag försvunnit i en slags meditation av eftertanke börjar isen smälta och folket röra på sig. Fem magiska minuter, som jag vill uppleva igen. Och igen. Tack.