Morning has broken

En rutten lördag blev det igår. Mådde dåligt nästan hela dagen. Försökte göra lite duktiga saker, som att plugga, jobba och skriva på mina artiklar, det gick väl sådär. På kvällen kom febern tillbaka och sedan lyssnade jag på Cat Stevens tills jag blev så trött att det blev dags för kudden. Då var klockan bara tio, en lördagskväll och jag gick och la mig, med tårar i ögonen, feber, ont och en himlans längtan ut till livet. Med en lite piller runt skramlandes i magen, släckte jag lampan och kröp ner. Somnade. Men vaknade stup i kvarten av kvälls- och nattliga sms av mina nära och kära. Vissa glada, andra inte. Var rätt mysigt, att vakna till, halvt feberyrig och läsa sms om vad som hände därute.

Imorse tvingade jag iallafall upp mig vid halv åtta, och utan feber (med fortfarande med halsont) susade jag in till stan. Nu sitter jag på flådiga Hotel Kung Carl och ser ut över ett nyvaket stureplan. Idag är jag presscenteransvarig på Stockholms filmfestival junior, trött men efter omständigheterna rätt glad. Trots allt nedrigt, och trots att jag sitter här och jobbar, sjuk, äckligt tidigt en söndagsmorgon, och trots att jag haft tidernas beigaste helg så är livet faktiskt rätt härligt!

Avslutar med en gammal barndomsfavorit som kan rädda alla mornar:
Cat Stevens - Morning Has Broken