Färden mot mitt liv som journalist

Dokumenten skrivs ut, papperna vidimeras och stoppas sedan i kuvertet som slickas igen. Jag tar ett djupt andetag och tittar på riddarna kring det fyrkantiga bordet. Med en stämningsfull tystnad och en menande blick ställer jag mig upp, på något skakande ben, tar kuvertet i båda händerna och går ut genom glasdörren med gula kanter. Jag går genom en tom glaskorridor, för att komma ut i en ekande tom cafeteria - där jag på vägen möter käre mr Edmarc. Men det behövs inga ord, jag håller upp kuvertet, och vi tittar på varandra - med blickar som säger allt, trots det byter vi några ord innan jag låter min färd fortsätta. Högtidligt håller jag fortfarande kuvertet hårt i båda händerna och låter guldskorna föra mig framåt medan jag hör ett väl valt musikstycke ur mitt livs soundtrack storslaget spela i mitt huvud och minnen från mitt liv och mina drömmar rullar förbi framför ögonen. Ut genom ännu en korridor, för att sedan ta två trappor upp till det berömda plan5 och facket som tillhör damen som har min framtid i sina händer. In genom ytterligare två dörrar för att sedan stanna upp. Där står jag, stum av förväntan och har lite svårt att skiljas med min pappersbunt. Men ett, tu, tre så gör jag det, utan att andas så lägger jag in ansökan till något som kan vara mitt livs utbildning i facket. Och just där, det ögonblicket är början eller slutet på mitt liv som journalist. Kanske.