Ett gott skratt förlänger livet och gör det värt att leva

Vaknar något skakad med näsblod och lite knappt om tid. Men den här morgonen startar på min sida. Hinner tillochmed äta frukost en och massa frukt. Får skjuts in till stan och är inne på en dryg kvart. Jag struttar fram över ett grått, regningt och sovande stureplan och in på espressohouse. Efter en stund slår det mig att fröknarna bakom disken verkar lite ängsliga och stolarna är fortfarande uppochnedvända på bordet. Men jag går fram och beställer min latte. Lite genant och ursäktande förklaras det på andra sidan disken att de faktiskt inte har öppnat än och att kaffemaskinerna inte kommit igång. Med besvikna steg styr jag förbi sveriges största svamp igen, och bort mot seveneleven. Snart får jag min latte, om än inte lika god och med hopplöst trasigt lock - så är jag lycklig över lite varmt piggelin. Nu sitter jag på presscentret under festivalens sista dag. Nyss kom en av regissörerna förbi och godmorgonpratade lite. Han är trevlig och snäll. Hoppas jag kan få se hans film!

Igår kväll blev bra, men lite kaotisk. Trots att jag gled in i en ny fin klänning, håret för en gångs skull var under min makt och planerna för kvällen var underbart oslagbara, tappade jag humöret och allt ett tag där på eftermiddagen. Det berodde på för lite sömn natten innan, för mycket stress och ett upprepat och tröttsamt svek. Men efter en fantastisk indisk middag på söder med brudarna var jag lite mer back on track. Mötte upp Andreas på slussen och tillsammans tog vi oss ut mot ön och Antons baluns. Så småningom slöt Fredriken upp och halva festivalgänget var samlat. The host hade som vanligt fixat mycket och fint. Han hade exempelvis tillägnat en av väggarna i vardagsrummet till vår kreativet och lite pennor. Det var många trevliga människor och riktigt nice stämmning. Det blev mycket hoppande pommes (roligaste "leken/spelet"), rita på väggen, skratt och mys, och självklart - kollomusik! Hua! Hittade dock lite healande The Cure på burken och det blev mycket festival- och musiksnack. Men snart blev det lite dräggit på sina håll och jag började tänka på morgondagens väckarklocka. Så jag och grabbarna bestämde oss för att hinna med sista bussen, även om vi (eller iallafall jag) egentligen väldigt gärna hade stannat längre. I hallen blev planerande av nya planer, kramar och skratt. Sist ut i trappen stannade jag till vid den lilla balkongen a la marocco där folk satt under paraplyer och filtar och rökte vattenpipa, önskade att jag kunde stanna, men fortsatte snart neråt till my crew, haha.

Jag bugar och bockar för en underbar kväll med bra folk och många skratt. Tack till er som förlängde mitt liv med guld...