Vi frös, tiden stannade och centralen tystnade

Vi möts, i solen. samlas. enas. jublar. agerar.
In genom glasdörrarna till Stockholms central. Väller vi. Stora som små, unga som gamla, pirriga som säkra, med eller utan rekvisita. Kameror, journalister, kärlek och aktivister. Vi försöker sprida ut oss, alla något yra. Tummar på posen. Tittar på klockan. Räknar tyst ner, knäskålarna darrar, adrenalinet ökar, andningen blir snabbare och något i otakt.

tio, nio, åtta, sju, sex,
fem (nej nu står vi kanske alla i en klump...)
fyra (oj oj oj, var är du, var är ni, nu blir det pirrigt)
tre (faan, det här ska vara magiskt spontant, skärpning)
två (gaaaaah, ska vi stanna nu, hur ska vi stå, nej men nej, vi möts va? paniiik)
ett (huvudet lägger av och benen skakar)
noll (tusan! det här är såå ingen grym pose)

Vi fryser. I fem minuter visar vi världen att vi inte får låta tiden rinna i väg.
Folk stannar upp och tittar förvånat. Och centralstationen mitt i Stockholm under rusningstid, blir tyst. Först står jag blickstilla. Efter några sekunder vågar jag andas. Efter någon minut sänker jag foten en nanomillimeter för att få benet att sluta skaka. Försiktigt börjar ögonen nyfiket glida fram och tillbaka. Jag ser folk som frusit sina positioner. Journalister och fotografer springer runt och vanliga dödliga människor cirkulerar förvånat och nyfiket. Efter ett tag känner jag hur mina axlar sjunker ner och andningen blir lugn, superlugn och precis när jag försvunnit i en slags meditation av eftertanke börjar isen smälta och folket röra på sig. Fem magiska minuter, som jag vill uppleva igen. Och igen. Tack.