Man hör och läser om dem. De finns överallt och hela tiden. Men ibland hoppar de bara fram från ingenstans eller ännu värre, från något nära. Det händer dock, att de hoppar rakt på en, fram i ansiktet. Då är det värre än någonsin. Jag blir så irriterad, arg och lite ledsen. I grund och botten är jag väl bara avundsjuk. Det är klart att jag på ett sätt vill vara som de, men på ett annat ändå inte. Helt ärligt.
Men just nu är det lite jobbigt. Här går man och tror att man gör sin grej och att det går rätt bra. Jag kämpar och står i, samtidigt som jag faktiskt lever ett helt underbart liv och älskar nästan allting i det. Jag är rätt nöjd och stolt över vem och var jag är idag, och jag ser trots allt mycket positivt på framtiden. Jag tror att drömmar kan förverkligas och att man kan nå dit man vill, om man bara kämpar och verkligen tror på sig själv. Men så dyker de upp. De där perfekta och äckligt unga stjärnskotten som har "allt". Och det jag frågar mig varje gång är hur de nåt dit de är idag. Visst flaggar de flesta med "pappa-betalar" eller "silverfatet". De fallen är ju bara äckliga och orättvisa. Men de som hävdas ha kämpat eller bara haft tur vill man bara spy på. Kalla det avundsjuka, det är jag med på. Men jag vill ju också.
Det som ändå får mig att vilja fortsätta på mitt sätt är på grund av att det som de har, inte räcker för mig. Jag vill ha med än typ en blogg (som håller nåt år om man har tur), stå överst på alla vip-listor till alla heta klubbar, kunna springa och köpa designerklänningar och väskor på stekarplan och diskutera mitt favoritgodis i bloggkommentarer. Dessutom är det viktigaste för mig att jag gjort det själv, tagit mig till toppen all by myself. Men jag klättrar, och jag gör det samtidigt som jag redan lever bra. Det är så jag får tänka. Inte gräva ner mig i en bortskämd 18-årings liv på stureplan, de har ju ändå inte det jag vill ha. Jag vill ha mitt liv, inte någon annans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar