Vi var räddare men ändå rädda, darriga fingrar slog 112

En god vän sa en gång till mig, att man ska lära sig någonting nytt och göra en god gärning varje dag. Han menade på att man på så sätt inte skulle slarva bort sitt liv, och ta vara på varje dag. Både för en själv och andra.

Ikväll var jag på thaibåten med mina fina backinthedaystjejer där vi minglade runt till rytmerna från oslagbara swingkid & juiceboy som smetade vax i hörnet av sandstranden på båt. Efter det blev det karibiskt i kungsan med grabbarna boys i Hoffmaestro & Chraa. Under kvällens lopp hann jag lära mig att Stockholm är litet. Väldigt litet. Det är inte klokt vad man kan springa på folk...

Kvällens goda gärning smäller däremot högt. Vi har nämligen i stort sett räddat liv! Vi bevittnade en cykelolycka på andra sidan vägen. Killen på cykeln välter, ramlar och rör sig sedan inte. Bakom traskar en trio pensionärer på i godan ro, utan att rycka in. Så tjejligan störtar över vägen till undsättning. När vi kommer fram så blöder killen ifrån huvudet och är svår att få kontakt med. Hans fina cykelkorg har trillat av och den lilla kylväskan är blodstänkt. Ironiskt nog verkar killen haft med sig en miljard plåster, som nu trillat ur cykelkorgen och spridit ut sig omkring honom. Dessvärre hade han ingen hjälm. Felicia är allas hjälte och tar tag i killen och håller emot mot blodet. Jag skäms över att jag ska vara så otroligt känslig (eftersom jag skakar och nästintill grinar för blodets skull). Men istället slår jag för första gången i mitt liv in den otäcka sifferkombon på min rosa mobiltelefon - 112. Efter många signaler, omkopplingar och långa diskussioner om var vi är och hur stackarn mår har "sköterskan" lokaliserat oss. En minut senare hör vi syrener och jag springer bort till vägkröken och möter. Nu är killen förvirrad men ändå inte helt borta. Och nu får han den hjälp han behöver. Snart går vi därifrån och jag vänder mig om flera gånger, fortfarande skakad men också orolig. Jag hoppas att han mår bra nu, och att ingen stulit hans cykel.

Det känns som om jag varit med i en film, en läskig film. Men allt är så förbannat verkligt i verkligheten. Tiden gick långsamt men ändå fort. Vi var räddare men ändå rädda.

Vad vi var - det var lyckliga

När jag står barfota under discokulan i det mörka skogsbrynet skålandes och skrålandes till ett liveband som spelar håkan inser jag hur friheten är. Inte bara friheten att över att ha lämnat in uppsatsen och att terminen är slut. Inte heller bara friheten att få vara ute barfota mitt i natten under en bar himmel och på en fest som som aldrig tar slut. Utan snarare friheten - som den är. Eller hur den är. Att få vara fri, glad och lycklig. Och framförallt hur man är det. Att få dansa runt med sommarsmutsiga fötter i en småblommig klänning, och snurra runt runt runt tills man trillar ihop i ett suddigt fnitter. Händer som möter händer, ben som dansas trötta, skratt som smittar av sig och röster som skrattas hesa.

Och nej. Jag har inte varit på något skruvat rave, eller tagit något olagligt. Kalla mig och det vad du vill. Men hade en grym kväll och sommarinvigning tillsammans med en massa underbara människor, och vad vi var - det var lyckliga.

Jag är nöjd, i slutet av en epok.

Om drygt tio timmar läggs vår uppsats upp. Buppsatsen också kallad, av gruppen a.k.a rocken spelar ingen roll längre. Runt en månad av våra liv blev drygt fyrtio sidor i en hyllning till förorten och diskursanalysen. Jag är nöjd, trots att man alltid kan göra allt lite lite bättre. Skillnaden är bara att om man följer sistnämnda faktum finns bara två utvägar: antingen blir man fullkomligt galen och spärras in eller så blir uppsatsen helt enkelt aldrig klar. Så jag är nöjd.

Ska bli så otroligt skönt med sommar och "lov" från pluggeriet. Min pluggenergitank är nämligen slut och pluggbatteriet har blinkat rött de sista dagarna. Man kan ju dock ha det värre. Dagens plugg har exempelvis gjort i solen på ett av söders bättre och mysigare fik för att sedan fortsättas i en förortssol vid vattnet, mellanspel utgjordes på en balkong med pizza och slutklämmen har jag producerat här hemma efter en snabb kaosstädning. Jag är nöjd. Men trött. Nu ska jag gå och lägga mig med brännröda armar och ben, tänka över min andra buppsatsepok som lider mot sitt slut och fundera på sommaren.

Till er alla, god natt.
Kvällens låt: Amsterdam by Peter Bjorn And John

Fross i solen

I dag har jag bränt mig i solen, det är knallrött och gör lite ont. Men det är bra smärta. Eller bra och bra, men mysbetingad och positiv. Dessutom har det röda har till och med fastnat på benen, vilket jag i många år inte trott vore möjligt. Allt tack vare att jag trippat runt i min fina klänning (mycket nöjd med mammas skräp som extra piff + rosett i håret som körsbäret på glassen) och att jag dessutom spenderat en fantastisk eftermiddag i en oslagbar stadsdel och parkkultur med två svårslagna medresenärer.

Och eftersom jag lever det goda livet (så länge pengarna räcker) blev det tidernas godaste lunch och glass i solen. Med närmare beskrivning grekisk ciabatta med olivcream & halloumi samt fläder&lime-sorbet kombat med mörk chokladglass.

Kvällen tillägnades lite jobb, plugg och mitt fantastiska iTunes

YSL - modet, myten och mannen!

En av de största inom mode har lämnat oss. Yves Saint Laurent är död.
Vi snackar inte bara gubben som blev upptäckt av Dior i min ålder, för att sedan ta över hela modehuset innan han fyllt tjugofem. 1966 revolutionerade han och klädde han kvinnor i smoking. Han lär dessutom ha sagt "Chanel befriade kvinnan, jag gav henne makten."

Safarilooken, breda tjocka brillskalmar, billigare design till dödliga, haute couture, naken reklam, första designern att ha mörka modeller, beatnik chic och för att inte tala om den fantastiska mondrianklänningen. Killen visste vad han gjorde. Han trodde på modet och höll det vid liv. Inte trender, utan mode. YSL är högre än trender, det är konst och stil. Saint Laurent kallade själv sin teknik "Kläders totala tystnad". Han var modet, myten och mannen. Modet kommer att efterapas, myten förhoppningsvis leva vidare och mannen, jaa, han kommer nog att ingå i the holy spirit of fashion for ever and ever

Det snurrar i min skalle

Fantastisk låt
Fantastisk video
Fantastiskt träffande

Familjen - Det snurrar i min skalle

Livet leker om jag lever för stunden som var

Grillning på en utomjordiskt solig balkong med galet god mat, kall dryck och fantastiska människor. Följt av lördagspremiär på Trädgården 2008. Behöver jag säga mer? En fantastisk kväll och tid. Jag ska sluta tänka, och bara leva, då blir det så här bra. Tyvärr håller det väl inte i längden, men jag ska göra allt för att avproblematisera livet och göra mig själv mindre komplicerad. Herr Ångest har bitit sig fast på min axel och min aura luktar misslyckanden, men jag ska vända en trend och ta livet för vad det är - underbart. Ibland gör man rätt och ibland gör man fel - lev med det!