Vi var räddare men ändå rädda, darriga fingrar slog 112

En god vän sa en gång till mig, att man ska lära sig någonting nytt och göra en god gärning varje dag. Han menade på att man på så sätt inte skulle slarva bort sitt liv, och ta vara på varje dag. Både för en själv och andra.

Ikväll var jag på thaibåten med mina fina backinthedaystjejer där vi minglade runt till rytmerna från oslagbara swingkid & juiceboy som smetade vax i hörnet av sandstranden på båt. Efter det blev det karibiskt i kungsan med grabbarna boys i Hoffmaestro & Chraa. Under kvällens lopp hann jag lära mig att Stockholm är litet. Väldigt litet. Det är inte klokt vad man kan springa på folk...

Kvällens goda gärning smäller däremot högt. Vi har nämligen i stort sett räddat liv! Vi bevittnade en cykelolycka på andra sidan vägen. Killen på cykeln välter, ramlar och rör sig sedan inte. Bakom traskar en trio pensionärer på i godan ro, utan att rycka in. Så tjejligan störtar över vägen till undsättning. När vi kommer fram så blöder killen ifrån huvudet och är svår att få kontakt med. Hans fina cykelkorg har trillat av och den lilla kylväskan är blodstänkt. Ironiskt nog verkar killen haft med sig en miljard plåster, som nu trillat ur cykelkorgen och spridit ut sig omkring honom. Dessvärre hade han ingen hjälm. Felicia är allas hjälte och tar tag i killen och håller emot mot blodet. Jag skäms över att jag ska vara så otroligt känslig (eftersom jag skakar och nästintill grinar för blodets skull). Men istället slår jag för första gången i mitt liv in den otäcka sifferkombon på min rosa mobiltelefon - 112. Efter många signaler, omkopplingar och långa diskussioner om var vi är och hur stackarn mår har "sköterskan" lokaliserat oss. En minut senare hör vi syrener och jag springer bort till vägkröken och möter. Nu är killen förvirrad men ändå inte helt borta. Och nu får han den hjälp han behöver. Snart går vi därifrån och jag vänder mig om flera gånger, fortfarande skakad men också orolig. Jag hoppas att han mår bra nu, och att ingen stulit hans cykel.

Det känns som om jag varit med i en film, en läskig film. Men allt är så förbannat verkligt i verkligheten. Tiden gick långsamt men ändå fort. Vi var räddare men ändå rädda.