Trädliket 3.0 är här (eller snarare där) för att hissa eller dissa

Tack vare dagens fantastiska telefonteknik ligger det nu i min vetskap att ödesbrevet 3.0 har dimpt ner i en brevlåda nära dig. Eller snarare mig. Det vill säga min och mina medresenärers, medresenärer på journalistdrömsresan. Somliga (mycket väl värda) verkar ha slagit en hole-in-one (stort grattis!) andra pimplar och stirrar sig blinda på ett oöppnat kuvertformat trädlik. Själv sitter jag drygt femtio mil ifrån mitt egna fanskap av vikt papper. Fanskapet som öppnar eller stänger en dörr. Men just nu orkar jag inte bry mig, känner mig nästan likgiltig på grund av ångest, förväntningar och nervositet. Men samtidigt försöker jag intala mig att det omöjligt kan vara hela världen som ligger i det där kuvertet. Det kan inte vara. Jag må vara aspirant på att vara svensk mästare på att överdriva eller förstora upp saker, men ikväll tar jag ett glas rötjut till och låter de osnutna och kyliga junivindarna ta mig till ett annat sinne.

Det finns ju alltid en chans till att ta sig fram (tänk på att det uttrycket "ta sig fram" har en otrolig tolkningsbredd) som en missförstådd och kanske försupen konstnär i valbar form. Det är också en framtid, på något sätt.