Hit me till you hit no more

Klockan är halv tre och det är söndag. Söndagen efter lördagen då man traskade hemifrån livrädd under himlens blixtrar, dunder och mer ösregn än någonsin skådats, för kvällsliga äventyr i gummistövlar och väskan i en påse med rödvin. Söndagen efter lördagen som inte riktigt blev som man planerat men trots det fantastiskt lyckad, förutom att den slutade i gråt. Idag är det söndagen då man mår som man förtjänar extra allt. Söndagen då man vaknar upp och tror att man blivit galen eftersom man bara hör släpande svichljud från utsidans målare. Söndagen då man läser sportdelen utan och innan för att riktigt ladda för kvällens fåniga EM-trams. Söndagen då ett galet välbefinnande infinner sig då man anser att det stora citationstecknet i en krönika i DN är utmärkt grafiskt snyggt placerat och planerat, men ändå irriterar sig så grovt på den dåliga spärrningen mellan bokstäverna på ordet ovanför att man stänger tidningen, dricker upp sitt beska kaffe och bittert önskar att man kunde fått gjort det bättre själv. Söndagen när man lyssnar på samma gamla rocklåt fram och tillbaka och vill måla hela världen åt lilla mamma men lägger pannan i djupa veck över hur man ska orka bädda upp eller hoppa in i duschen. Söndagen då skoskavspåstret hänger på trekvarts och man funderar över om det är så här en söndag är när man är liten, hur blir en söndag då när man är stor?