Den fantastiske jazzmusikern Esbjörn Svensson är död. I en dykolycka. Personligen anser jag att det inte bara är en enorm förlust för sveriges jazzscen utan för hela vår musikkultur och branch.
Döden är alltid otäck, men när någon känd människa (som man egentligen inte känner personligen dör) är obehaget på ett annat plan. Det går liksom inte riktigt att förstå och det känns som om något saknas. Jag får dessutom någon liten panikattackkänsla också när jag tänker på att han aldrig kommer tillbaka. Esbjörns fingrar kommer aldrig att röra vid ett piano igen och Esbjörn Svensson Trio blir en duo och utan Esbjörn. Livet förändras fort och allt kan försvinna innan man ens visste att man hade det. Jag tackar för att Esbjörn kommit långt så att hans musik (och på så sätt också han själv) kan leva vidare, även för oss som inte har några personliga minnen av honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar