Min stolthets trasiga matta och hoppets heliga kärna

Idag har det nog kommits på tal ungefär femtioelva gånger, varav drygt trettiotolv var på mitt eget smärtfyllda initiativ. Vissa gånger med gråt andra med skratt. Vissa gånger med mörk blick, andra med ljus. Men varje gång med en lång hadeirang av förklaringar. Förklaringar som finslipats och numera mer eller mindre rabblas av sig själva. Förklaringarna försöker att binda ihop min gamla slitna trasmatta av stolthet och samtidigt inbringa lite hopp med storslagna planer och än större drömmar. Jag är både glad och ledsen, förkrossad men också hoppfull. Men det gör ont att misslyckas. Det gör ont så in i helskotta att inte duga. Men jag tackar gud för det jag har och har fått. Jag tackar också för mina vänner och hoppets heliga kärna.