Italien var för gamla och stolta

Italien - Spanien

Första halvlek genomleds för min del via radio. En så in i sjutton rapp kommentator varvat med en något äldre och lugnare sidekick. Det var spännande. Rapporteringen var spännande, inte matchen dessvärre. Rapporteringen var kvick och stundtals rätt rå och rätt rolig, det kändes som om man var tillbaka på 50-talet. Dessvärre hängde jag inte med på hälften, men är djupt imponerad över att det kunde babblas så ihärdigt om en helt värdelös första halvlek.

Andra halvlek sågs på en runt-hörnet-bar på söder där publikens fördelning var hyfsat jämn, men spaninentryckarna skrek högst och innehade dessutom platsen bakom baren... Trots dåligt spel och slappa passar från mitt hjärtelands lag vägrade jag svika de vitklädda männen. Minen min var hyfsat sammanbiten och inställningen rätt hård - va höll de på med? Min favorit Gennaro Gattuso var inte med och inte heller tuffingen Andrea Pirlo, vilket enligt mig också var anledningen till det bleka spelet. Giorgio Chiellini och Fabio Grosso gjorde en hyfsad match, men fick för dålig uppbackning. Luca Tonis insats var exempelvis inte mycket att skryta med.

Okej, kanske kan man inte skylla på att italienarna saknade män, tyvärr spelade de lika tråkigt förra matchen. Problemet med deras fotboll är att de tror för mycket på sig själva och kör för stolt. Matchen var lam och utan vidare chanser, grabbarna grus hade istället näsan högt i vädret och kastade sig efter bollen hit och dit - utan resultat. När det kom till straffarna var de flesta säkra på att italien skulle ta hem skiten - men ack så de bedrog sig. En purfärsk spanjack med lite jävla annamma slaskade in den avgörande straffen. Ridån gick ner och italien var ute. Italien var för gamla och stolta.

Sluta putsa VM-diplomet från 2006 och gå för bövelen hem, gör om och gör rätt.