you had me at the place of nowhere

med vinst kommer en förlust och tänk att en sångtext kan vara så fantastisk att jag inte vet hur man kan, skriva som han. jag vill skriva som man kan sjunga men ändå kunna läsa det utan musik. om man kunde skriva så att musiken liksom formulerades och komponerade i huvudet samtidigt som de skrivna orden läses skulle skrivandet vara ett nytt sätt, att hitta rätt. vad om världen stannade när allt var som bäst och inget längre spelade någon roll. en svart kaffekopp, en vinst, ett mästerverk, en duo, en dröm och några slag under bältet. livet som att sluta sjunga eller ett förvirrat virrvarr kladd bakom pannan som arbetar med abstraktionen. visionen av det abstrakta är bättre än det givna. som ett turisttips av genren rock n´roll. jag kommer dit.

´cause everybody knows, that nobody really knows

tänk vad en sång kan göra. några ord med melodi. någonting som väsnas i takt och någon eller några som pratar utdraget och med känsla. att något kan vara så känsligt, viktigt, fantastiskt, jobbigt eller ovärderligt. att ett litet stamp, några ord tillsammans eller en speciell ton kan få en att tänka och fundera, minnas eller längta, hata eller älska, vilja höra mer och/eller stänga av. jag hyllar musiken samtidigt som jag just nu bara vill stänga av de melodiska och kompade rader av en kreation av det manliga könet vars verk får mig att tänka på det som inte värt. på det som varit och kanske tillochmed gör lite ont. samtidigt älskar jag stycket, eller sången som man säger. jag kan tillochmed älska hur tonerna förgör mig under deras fåtaliga minuters levnadstid. när sången är slut, trycker jag på repeat, höjer volymen och vältrar mig. musiken finns. jag är.

the bucket

något gammalt, något nytt, något lånat, två blå. ett nytt år. nya möjligheter. nya motgångar. ny frihet och ett nytt liv. att födas om men att ändå vara densamma. skriva abstrakta nyårslöften men egentligen bara hoppas på de vanligt sagda. den enes bröd är den andres död och ett slag i magen gav ett annat ljus i mörkret.

snö som faller och ett hjärta som bankar hos en flicka med smutsigt hår och svarta kläder. man kan hoppas och man kan tro men när man gjort något av det slutar det med att inget gror. tänk att våga lita på något för att sedan stilla höra hur det trillar i tu eller bara rinner ur.

en gnällig röst som sjunger om det vi gör och gjort. en inbjudan till en okänd fest och en drömmars dörr som öppnats när en liten duva har flugit sin kos. eller likt en dans med slutna ögon på olika sätt och att lova att aldrig falla ner igen.

2008

Årets Låt: Det Snurrar I Min Skalle
Årets Skiva: Markusevangeliet
Årets Spelning: Foo Fighters på WTAI
Årets Hjälteträff: Stevie Wonder på the globe
Årets Dryck: ÖL
Årets Indian: Jerry Hoffmaestro
Årets Film: Stockholm Boogie
Årets Park: Tanto
Årets Färmedel: Tandem
Årets Hood: Fisksätra
Årets Ö: Gotland
Årets Uppfinning: Champangetorsdagar
Årets Miss: Al Greens spelning på Berns (jag var inte där)
Årets Sinne: Svår hippi
Årets Jobb: Pressfotograf
Årets Framgång: Mitt Liv
Årets Café: LouieLouie
Årets Plagg: Leggings
Årets Man: Markus Krunegård
Årets Kvinna: Mormor
Årets Chef: Sara
Årets Diss: TV (jag gav bort min tv-sladd)
Årets Diss 2: Sömn
Årets Resa: Chartrad Karneval
Årets Sjukdom: Facebook
Årets Bok: Jag Behöver Dig Mer Än Jag Älskar Dig Och Jag Älskar Dig Så Himla Mycket
Årets Skydd: Skyddsglasögon
Årets Neon: Adam Tensta
Årets Snyggaste: Salem Al Fakir
Årets Män: Spanjacker
Årets Förfall: Re: publiks dödsförklaring
Årets Ångest: Studielån
Årets Fest: Efterfest!
Årets Festival: Arvikafestivalen
Årets Kultur: Filmfestivalen
Årets Lägenhet: Åsas
Årets Sport: Kärlek
Årets Göteborgare: Håkan Hellström
Årets Projekt: Swingkids webb
Årets Dans: Ian Curtis
Årets Konst: Skriva
Årets Ost: Halloumi
Årets Citat: Rocken spelar ingen roll längre
Årets Familj: Min!
Årets Amerikan: Obama
Årets Plugg: JMK
Årets 90åring: Nelson Mandela
Årets Affär: Monki
Årets Kaffe: Svart
Årets Pryl: Ritplatta
Årets Sommarställe: Trädgårn´
Årets Ställe: Debaser
Årets Tidning: DN PÅSTAN
Årets Lagliga: Spotify
Årets Vuxenpoäng: VISA-kort
Årets Italien: Roberto Saviano
Årets Viktigaste: Min Skivsamling
Årets Mat: Avokado
Årets Sanning: Poesi

I believe in memories they look so, so pretty when I sleep

att ta en paus. en paus från allt som är och ska. jag trodde det kunde reda ut saker och ting, men istället tror jag att jag glömmer hur man gör. allt blir stort, samtidigt som om ingenting längre tycks spela någon roll. att vänta på något som inte kommer. hoppas på något som inte finns. längta till något man inte har. jag vill nog bara tillbaka till det lite enklare livet, där allt går på rutin och ingen mår bra.

men jag vet vad jag har och jag tror på en framtid. livet är lyckligt men ingen skrattar för än efter eländet.

tillbaka som det inte längre fanns

jul. denna juliga och ljuvliga jul. tillbaka på min barndoms marker. jag står i en skog som en gång vad tät och djup, mörk och dammig. en skog som jag inte vågade gå in i men som kittlade i magen. en skog full av nästan döda träd. granar som bara levde på toppen. där granen fick sol och himmel var det grönt, där granen trängdes med andra var den död och grå. det var en skog med sagor och troll. idag står jag i skogen som en gång kanske födde min fantasi. men idag ligger skogen snyggt uppradad i stockar och ris. skogen finns ej mer, men vi ser havet. för en havsutsikt är min drömmande glömmande barndomsvärld nedhuggen. den är uppstaplad och redo för att om en tid reinkarneras som exempelvis ett middagsbord i en meningslös vardag i en hopplös familj. min saga är bruten och jag undrar var trollen tog vägen.

vid stranden låter jag mina blå blandas i den sol som går ner över det stora blöta. vattet spelar i gult rosa och dimblått och vinden står stilla men sjunger. mina läppar blåser torra och fötterna är kalla i de röda stövlarna som möter det isande blöta när vågorna trillar över kanten. hjärtat slår idogt på och jag tänker att kärleken är svår.

Jul, att lämna Stockholm och Everybody Knows.

jag tror att livet är här. det är det som jag bär.
en jul har firats in och jag saknar allt det jag inte ens har lämnat än.
det bästa av tiden är den som är nu och jag vet att min själ kan sjunga.

det åliga och krokiga bakom pannan är bitvis på semester medan det bultiga och köttiga mellan hals och mage tänker mer än kontoret kan. mina stämband gnisslar en oren sång om att jag äntligen slagit följe med livets takt. att säga adjö, hej eller inget alls är en del av det som tickar och går och en dag kanske allt blir bra. några rader i en bunt av slaktat träd eller en rytm av lådor och rep kan göra mig visare medan jag aldrig kommer sluta att göra allt svårare. att leva är inte lätt men livet är fantastiskt. en dag kanske jag vågar säga allt rakt ut igen, tills dess trasslar jag in mig i krokar, streck och bubblor som bildar ord och visor. jag älskar att leva även om dagen varit både god och hård. jag tackar för kärlek och värme.