enemy within

det svåraste som finns är att säga nej eller att misslyckas. tanken på att missa något kan få mig att gå i tusen bitar. men för att slippa det kan jag bita ihop tills käkarna brister, och sedan lite till, med käkarna sönderstampande bredvid en sliten stolthet nere i smutsen. samtidigt som jag biter, bryter och brister jag ihop, men inte alltid så att folk kan se. det hela lilla livet tar över och allt annat får ge vika. många gånger säger kroppen till, både fysiskt och psykiskt. sällan lyssnar jag. inte förän tårarna rinner och någon auktoritär landstingsanställd tvingar mig. när kroppen trillar isär och huvudet inte längre fungerar. när jag inte längre har någon kraft kvar att ignorera bort bacillerna.

i ett mörker långt under täcket svamlandes i feber och mardrömmar undrar jag hur jag lät det gå så långt, igen. och alla måsten och krav trycker mig längre bort från solen utanför och den kiknande hostan som gör andningen svår tvingar mig upp i ett dammigt kvällsmörker. jag vet inte vad som är upp eller ner. vad klockan är eller har varit. jag vet bara att jag har sovit för länge men vill bara ner i mörkret igen. i spegeln ser jag en trött gestalt på darriga ben och med matta ögon. jag undrar om dessa dagar är tillgivna oss för att få tid att tänka. reda ut vad som verkligen betyder något och vad vi gör med våra liv. idag har jag sett solen igen, men känner mig inte så värst mycket klokare. imorgon kanske jag andas in lite frisk vind. för på måndag är det måndag igen och då måste jag återgå till mitt liv och allt jag hängt på hold.

healing force

mellan två varma famnar i ett mörker av dimma och rock. tillsammans vrålade vi ut alla spår av lycka och olycka. ett avslut som aldrig tog slut och en stund av fullkomlig lycka medan svetten rann längs varje cellproppad kroppsdel. på toppen läkte allt och tonerna förintade sinnenas demoner för en stund. men i takt med att förstärkarnas pulserande ljud avtog tog vi oss på darrande ben tillbaka. långsamt syddes själen åter ihop och demonerna kravlade sig smygande tillbaka som på öppen äng. efter en hjärnverksamhetsbefriad stund i fullkomlig lycka blommande ur ett brinnade hjärta vändes steken snabbt. utan det där som får livet att dunka och hjärtat att ta över huvudet finns ingen mening kvar. den öppna rena själen förpestas av att den orkeslösa kroppen mottar sådant som nyss sprängts bort. alla tankar kommer åter och vill inte försvinna. en glittrande solig himmel blir ett hotfullt uppspel av mörker och ont.

att tvingas lämna ett blinkande, dånande och överträffande fullkomligt musikaliskt ögonblick i total eufori för ett dåsigt halvmörker med sönderslagna flaskor och efterfestsmusik är förödande. det kräver för mycket och vänder för snabbt. lyckan lämnar sig öppen och äts plötsligt upp av törstande ondhet som gräver så djupt att ljuset blir till mörker. den läkande kraften får motsatt verkan och vägen tillbaka är svår. ändå är det värt det. en dryg timmes ren lycka och några minuters fullkomlighet, för dagar av plågande ont påväg tillbaka till mellanmjölk och vardagens transperanta förnekelse. this is life for real, oh yeah.

glittrar

himlen som talar mer än munnen och känner mer än hjärtat. lösa ord, stora tankar. ett tittande upp i en port man inte borde. att tänka de tankar man bara gör när man egentlige inte vill. som att lyssna på den låten som gör mer ont än gott. minnen eller att minnas. ett ständigt sökande. aldrig nöjd. inte tillräckligt nära. att drömma och fördrömmas.

black sun black moon

virrande virus och tankande tankar. en banan är gul på utsidan och tom på insidan. två fötter på en bro mellan dået och nuet, tankar, drömmar och minnen. det blåser på bron och solen går ner bakom berget. det finns mycket att tänka, tänka på, tänka om, om eller inte, då eller nu. valens val och sommarsol. ett tungt hjärta och lätta tankar eller ett lätt hjärta och tunga tankar. alla vi eller ingen alls. framtiden eller inget alls. panik och framtidstro. tro o. alla vet det ingen vet och inget vet det alla andra tror. tunga tårar som inte vill ta slut och jobbiga minnen. fina minnen men minnen man saknar och gör ont. fint som gör ont. bra som fördärvar. allt som blir inget. inget som erövrar. ett lönlöst letande på svar. men det är resan som räknas, säger de.

stjärnfallet

en bakgrund, ett då, ett förut, något gammalt, något starkt, något passerat. varför och hur kan saker försvinna. man kan allt men vet inget. att dela eller att delas. de som hade allt tappade allt då de trodde att det fanns. så fruktansvärt svårt att klä i ord. vart tog alla orden vägen. ett måste att få ut allt. att tänka och ha tänkt, oerhört mycket, för mycket. nu finns ingen ork till tanken kvar. att bara vilja vara, men att inte veta hur. hur kan kärlek inte räcka och vad händer när inte hela världen betyder något. inget blir aldrig desamma.

ett adjö som aldig kunde ske. ett adjö som satt långt inne men drog och slet. ett adjö som kanske var ett måste. ett adjö som kansk borde göras. ett adjö som gör så sinnesjukt fruktansvärt obeskrivligt ont. ett adjö som inte går. ett adjö som inte bör finnas.

jag vill ha allting

vårens vräkande första strålande lurande dagar ätar upp våra sinnen och släpper våra grepp. allt grått bränns i solen medan flaskorna vänds upp och ner för att ge oss vad vi tål. eller inte tål. det dansas färglatt i parken samtidigt som pojkarna som tycks klä i urtvättat svart sätter upp håret och slår sig ned. som alla andra knäcker de en flaska leverförfall. kärleken blomstrar medan andras dör då ett truglande vinterliv loggar ut och nya kinder glimmar bortanför februaris fredagschips i soffan. alla rymms i parken medan vattnet glimmar. vi speglar oss i det liv som komma skall. livet då vi kan släppa och sluta glömma. de tider som man sedan minns som minnen tar vid och livet får ta tid.

jag tänker för mycket samtidigt som jag inte tänker alls. jag sitter i en park, på ett golv i en tom lägenhet eller på en sliten söderpub. jag får plats i solen och allas själar skall förverkligas. nu får vi göra som vi vill. människan som hon är. tills mörkret återigen skiljer oss åt. livet och vi. i sär eller misär.

live and let die

livet,
drivet givet klivet beskrivet hängivet överdrivet motivet namngivet nyblivet omskrivet oskrivet uppgivet

allting har ett början och allting har ett slut. början på slutet och slutet på början. livet vi lever för att leva. andas och glömma, fylla och tömma.

brännande bleka kinder i en strålande livsfarlig underbar sol. tillsammans i dansen för att aldrig låta något ta slut. en ständig tro på att överleva får oss att tillslut aldrig ge upp. ögonen sluts och livet går vidare. ge och ta innan allting tar slut. livet pågår, våren andas