enemy within

det svåraste som finns är att säga nej eller att misslyckas. tanken på att missa något kan få mig att gå i tusen bitar. men för att slippa det kan jag bita ihop tills käkarna brister, och sedan lite till, med käkarna sönderstampande bredvid en sliten stolthet nere i smutsen. samtidigt som jag biter, bryter och brister jag ihop, men inte alltid så att folk kan se. det hela lilla livet tar över och allt annat får ge vika. många gånger säger kroppen till, både fysiskt och psykiskt. sällan lyssnar jag. inte förän tårarna rinner och någon auktoritär landstingsanställd tvingar mig. när kroppen trillar isär och huvudet inte längre fungerar. när jag inte längre har någon kraft kvar att ignorera bort bacillerna.

i ett mörker långt under täcket svamlandes i feber och mardrömmar undrar jag hur jag lät det gå så långt, igen. och alla måsten och krav trycker mig längre bort från solen utanför och den kiknande hostan som gör andningen svår tvingar mig upp i ett dammigt kvällsmörker. jag vet inte vad som är upp eller ner. vad klockan är eller har varit. jag vet bara att jag har sovit för länge men vill bara ner i mörkret igen. i spegeln ser jag en trött gestalt på darriga ben och med matta ögon. jag undrar om dessa dagar är tillgivna oss för att få tid att tänka. reda ut vad som verkligen betyder något och vad vi gör med våra liv. idag har jag sett solen igen, men känner mig inte så värst mycket klokare. imorgon kanske jag andas in lite frisk vind. för på måndag är det måndag igen och då måste jag återgå till mitt liv och allt jag hängt på hold.