vi sitter på ett café där jag samlat många minnen. det strömmar ljuvlig musik ur högtalarna och påtår ingår på tjugolappen. stundtals kopplar vi upp oss mot världen och läser om EU och lär oss fackförbund. jag kan ingenting och allt känns ganska meningslöst. så fort jag kan försvinner jag bort i min egen värld och stirrar apatiskt drömmande ut genom fönstret. jag tittar på människorna som går förbi och funderar utan innehåll. mitt sällskap brevid frågar mig vad jag vill med mitt liv. han undrar sedvanligt hur jag tänker och jag rabblar bestämt upp mina drömmar. vi räknar år och försöker planera men inget går ihop och jag sjunker stilla tillbaka till mina dagdrömmar där allt får tid, rum och mening.
senare under dagen vilar jag ögonen på något någon kallar konst och jag njuter bakom kamera och anteckningsblock. men så tänker jag tillbaka på dagen innan då jag med glittrande ögon stod inför ett dussintal insatta kulturkvinnor och propagerade om min egen konst. om mina drömmar. de verkade inte förstå och jag kunde inte heller riktigt förklara eller övertyga. men där framme framför borden stod jag på en pall av tro. tanterna såg inte pallen, inte heller min stolta längd, men jag kände den och det kanske räcker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar