någonting säger mig att jag är tillbaka. om jag någonsin varit borta. men tillbaka i det som varit dåtid, men som kanske är min personlighets samtid, min egentliga nutid, det individualistiskt latenta och riktiga jag. det bästa med att ha trillat ner i min ursprungliga hjärtrytm och carolinistiska bas är att den är bättre. bättre än vad den varit och mera jag.
exemplifierat för en vinglig cykelkonstnär har jag återigen ont i det långa bygget som håller upp min kropp (ryggen), jag lyssnar återigen på paret som tog min konsertoskuld och gav mig rocken som barn (roxette), jag praktiserar lugna hemmakvällar och jag är i de första vacklande stegen av tre av mina största barndomsdrömmar. man skulle kunna säga att det är vatten under broarna igen, samtidigt som räcket på västerbron fortfarande går att klättra över. mitt liv är som vanligt i en vinglande fas och allt jag egentligen kan konstatera är att jag fortfarande är jag. i mörker och i ljus. i vått och i torrt. på bra så väl som på dåliga dagar så finns jag kvar, någonstans. hatad eller älskad. hatande eller älskande. olycklig eller lycklig. misslyckad eller lyckad. om än lite svårare och mer medveten än förr.
back to basics.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar