börja leva

vi lever. vi andas och finns även om vi varken mår bra eller alls syns. dagarna blir nätter och vintern vår. vi lever tillsammans men enskilt och ibland utan att försöka. livet är det enda vi har. alla liv är olika, på olika grunder. men det är det enda som finns. det är vårt.

under de senaste dagarna har jag träffat en rad olika människor som fått mig att tänka lite mer på livet. några har imponerat mig, andra har förundrat mig eller gjort mig besviken. i torsdags pratade jag med en sångerska som beundrade sina fans som vågade leva sina liv till fullo. hon beundrade de som vågade tillåta sig själva att bli förälskade. hon undrade varför kärleken var så svår. det undrar jag med. varför är den det? i onsdags träffade jag en man som sa att kärlek var för dem med tur. de som spelade låtar i repeat. tillsammans. i fredags träffade jag en svensk och blyg version av tommy lee, han hade tatuerat hela armarna utan tanke och han han viskade i mitt öra om sin osäkerhet. i lördags sprang jag på någon jag under en tid letade efter. idag sprang vi på varandra igen. men vi känns inte vid varandra längre. det tycker jag är konstigt. folk man gett saker, delat saker och dagar av sitt liv med, som man sedan släpper och låter sig ärras av. en längtan av det som var eller aldrig blev. idag fick jag veta att en ingift släkting gått bort. men det var ingen som grät, det fick mig att gråta. han har förlorat det enda han hade. sitt liv. det tycker jag är oerhört svårt att förstå.

jag vill ta vara på mitt liv. livet är det enda jag har. jag vill inte förneka dagarnas gång eller slut. jag vill inte sluta prata med folk jag kännt. jag vill inte bli någon som inte vågar leva mitt liv till fullo. jag vill inte blotta min själ på krogen.