i never said i was brave

alla tecken alla vinkar allt som lockar all inspiration. allt som alla gör. det kanske är dags att äntligen göra det som vrider där inuti. att ta steget och våga lämna allt man har och allt man kämpat för. att låta mycket av det man så länge inte hade och sedan har byggt upp långsamt rasera. att lägga allt det där som just nu får livet att leka och slåss i en liten bortglömd låda. att börja på nytt i en annan värld och kanske för någon annan. är någon annan jag eller kan jag bli någon annan. vill jag bli någon annan. någon annan någon annanstans. är det värt att släppa allt man har för att ha gjort och få göra allt det andra. är det dags eller redan försent. men trots alla andra så handlar det inte om det. det handlar inte om att stå sig i mängden. det handlar inte om alla uppmaningar, sagor eller äventyrliga pilar och påminnelser. det handlar inte om avundsjuka det handlar inte om det. för det är den där känslan som ibland blommar upp. som får mig att kunna göra vad som helst men samtidigt lämna allt. den känslan som får allt annat så mycket vackrare och som får det vackra i mitt liv, det som jag har byggt upp att ruttna bort och reas ut. den där lilla puttrande och bultande nerven som alltid funnits. den svaga rösten som alltid sjungit andra sånger och den vackra otäcka drömmen som tar mig bort. jag vet inte om jag vill och jag vet inte om jag vågar. mest vet jag nog inte skillnaden på vad jag vill, vad jag tror att jag vill och vad jag borde vilja. det är svårt. jag tror att det är dags att bestämma sig, att välja sida, planka och väg. gärna även färdmedel. men så brukar jag känna klockan sent med för mycket tankar, pilar och med en för stor och vacker himmel ovanför. en dag kanske blir den där dagen då det faktiskt händer. då jag äntligen förstår vad jag vill eller tvingar mig att välja vad jag vill. jag hoppas att jag har den där känslan då. att vara djup, oövervinnerlig och känna doften av lycka. för tydligen räcker det inte som det är nu. eller gör det det? skulle jag känna så här om det gör det eller är det andra som inbillar mig att jag känner så här, att jag borde känna så här. en dag vet jag. hoppas det är på riktigt då och inte någon fejkad femtonminuters christofer columbus som nu. en vilsen jävla columbus. jag undrar om han någonsin var modig, eller vilsen.