the funeral

det trallande slottet har fallit och de sjungande väggarna låter inte mer. golven ekar av tappade steg och fönstrerna har släppt ut allt liv. i köket glänser metallen livlöst och skåpen ekar tomt. i hallen hänger inga jackor och trillar inga skor. i badrummet luktar inte längre tvål och förväntan utan kemiskt och lämnat. i taket har lampan släckts och möblerna är inte längre på sin plats. musiken har tystnat och inga glittrande slingor finnes kvar. nycklar har lämnats och sommaren tog slut igår. mitt hjärta är tömt och halvt i ett vissnande mörker.

i en gammal utkant är allt som vanligt men inget som förr. allt är tyst och inga lampor syns. regler och segregering hindrar livet och träden börjar tappa sina löv. på tåget jobbar samma tant och hon har blivit äldre. men hon verkar gladare och något glittrar i hennes ögon. på gamla golv finns minnen och värme, i huset är jag hemma. en del av mig är på rätt plats. en annan vill bara härifrån när jag tittar ut på en ändlös mörk himmel utan blixtar, dunder och ungdom. en fri fågel som trillat tillbaka i samma skog. men en tacksam slyngel i kärlekens och uppväxtens trygga famn.

tiden består och står stilla medan den rusar förbi och viner. livet trillar omkring men i minnen och trygghet finns livet kvar. även om det längtar till att skapa nya minnen och återigen slå sig fri för sitt sinnes frid.

animal

att släppas lös och falla fritt.
att vara bunden och trilla rakt ner i fällan.
att snurra runt och snurra in.
upp och ner.
in eller ut.
fram och tillbaka.
utan ende och utan start.
utan.
eller med.
mer eller mindre.
aldrig eller mer sällan.
på riktigt eller bara en gång.
två gånger.
någon halv gång.
ingen mening.
utan nåt.
fri eller fast.
för alltid eller aldrig.

mr moon

två blev till en och framtiden är här. för mycket har vinglat men äntligen är vägen på väg med mål och skål. det kanske inte går över men det kan bli bra. inget kanske är löst och inget kanske aldrig fanns. tiden är en konstruktion för att veta att dagar tar slut och dagar börjar, jag försöker att tro på det jag ser när jag tar stegen utan synlig mark. ett slut och en början som pågår samtidigt men jag kan nog följa med. krampen är kvar, bultandet också och jag vet fortfarande ingenting. jag testar mig fram utan karta och kompass när jag sjunger till livet. fånga mig om jag faller. än är jag uppe.

fanfanfan

det gjorde ont och det stramade hårt. det rann bort istället för att svepas in. det blev fel istället för rätt och tårarna fuktade mina rosiga kinder. de kinder som fuktats så många gånger och kokat kanske desto fler. de kinderna som blivit rosiga igen och åter säkerligen kommer att skifta. livet skiftas och vi med det. nyss gjorde det ont och det var svårt att andas. herr a med prick över nacken bestämde sig för att åla in i mitt huvud. som att trampa på sitt hjärta för hjärnans skull som hon sjunger. jag sjunger kanske fortfarande på den gamle slitne landsmannens visa i en deppig svordomskavalkad av ångest och ånger. men några timmar löser upp tabletten och nu är jag tillbaka igen. om så för en kort stund. även om det är mörkt, kallt och ensamt. jag vet ju någonstans att det blir bra. att krampen släpper och att jag försvinner bort i mitt suddiga och förnekande drömland. eller är det livet? är det givet? jag tackar för hjärtan som klappar med mig, för själar som längtar med mig och för den där varma kramen. den eliminerar svordom på magknip.

hela livet var ett disco

åker vägar fram och sedan tillbaka. letar rätt på mitt gamla hjärta som ger mig liv och dans. en plats och ingen karl. en trädgård som blivit betong, fin betong och jag tänker på berlin. han svarar ändå inte. jag har slutat höra av mig. jag bestämmer mig för att lägga ner för gott, lägga ner allt, men hinner ändra mig tillbaka igen när livet glittrar mig i ögat. för någon annan, något annat, i musikens sprudlande land, om så bara för en kort kort stund. en natt i ljus och varma skratt leder till mardröm och krypande på golvet. jag förs till landstingets vittrande landsgud med piller och filtar. i ett bås med gröna skynken får jag hjälp och en varm hand i min. i korridoren sjunger någon medan andra ber henne att hålla mun. en annan äldre dam vrålar efter hjälp från en kvidande 93-årig kropp som varken vill eller kanske orkar. i båset bredvid muttrar smärtsamt en äldre man aj aj aj och en farbror någon hittat på gatan smiter från sköterskorna för att få sig en cigg. han säger att han inte brukar sätta nålen som de och rymmer ut i den mörka kvällen. jag har också hål i armen, nål i armen, men tror att den sitter som den ska, även om den värker. jag gillar inte nålar och det är något som klämmer om fingret men jag kommer långsamt tillbaka till lite mer jag. det kramar runt armen och mitt liv mäts på en dataskärm. en farbror rullar fram och tillbaka i korridoren och väntar på en bil som ska ta honom till nästa sjukhus. han har inte ätit något idag, så när som en macka och han oroar sig för att de inte sparat honom något varmt på nästa ställe. jag väntar på att få gå hem, vänder mig och somnar om. jag vaknar till tanter som lämnar kissprov i disken, någon som haltar sig framåt och inspekterar varför jag har rätt till ett eget bås med brits. den unga killen i korridoren får gå hem och en annan man skyndas in i ett rum när sköterskan verkligen förstår vad som hänt med hans ben. jag ligger kvar och nattpasset går på. de äldre omkring mig blir oroliga och undrar vad som händer. tanten en bit bort, hon som får sitta på en stol frågar för femtioelfte timmen hur länge hon ska få vänta. en annan tant kommer inte in med rullstolen i en taxi. min doktor jobbar över, jag undrar om hon har barn, och när jag får komma hem. hon tar sig tid och jag tackar för en gångs skull för det här jävla landet. men jag blir ledsen av alla ledsna kroppar omkring mig och inser för mycket. jävla sjukhus som tar tankarna tillbaka dit man inte vill. men jag får piller i en påse och leds sakta ut mot bussen. på den blåa över bron sitter de som jag, som jag annars gör var dag, eller helg, med hopp i blicken och burk i handen. de ska ut i natten och dess liv, de hoppas på något annat och något mer. jag har hål i armen och piller i fickan, det är dags att ta tag i livet. jag tänker på de andra, de gamla som fick stanna kvar bland gröna filtar, hårda sängar och nattens jämmer, det är tid att förstå.